Litteratur

Daniel Gustafsson

Odenplan

Nirstedt/litteratur

En nyseparerad man följer sin son till skolan men märker snart att han har glömt hans vantar. Han bestämmer sig för att köpa nya och ge dem till pojken under dagen.

Men mycket annat dyker upp på vägen genom Vasastan i Stockholm. Sprängningarna inför bygget av Odenplans pendeltågsstation får marken att darra – som vore den på väg att öppna sig i en slukande krater.

Först halv sex på kvällen stiger pappan in i klassrummet där den gråtfärdiga sonen väntar, liksom fritidspersonalens förmaningar om vikten av att passa tiden.

I Daniel Gustafssons debutroman är Odenplan en plats som kännetecknas av arrogans och anonymitet. Redan försättsbladets citat av Ivar Lo-Johansson ("I en blixt såg han sitt eget fall…") ger en vink om rädslan för att trampa igenom och landa på gatan. En farhåga som i huvudpersonens fall inte tycks helt obefogad. Han är sjukskriven för utbrändhet. Han dricker för mycket och har varit våldsam mot sonen. 

Ibland får han mig att tänka på Johan Klings manliga, lätt handlingsförlamade karaktärer. Men det indolenta draget är hos Gustafssons huvudperson parat med en underliggande aggressivitet. En ilska som ska visa sig ha rötter både i dagens individualistiska samhälle och den egna familjehistorien.

Språket är poetiskt och sprudlar av associationer. Men detaljrikedomen anpassas inte alltid efter hur relevant det beskrivna är för handlingen. En redaktör borde ha tuktat den ibland väl slingrande språkväxten.

Men det också är min enda invändning. "Odenplan" är en stark och stilsäker debut som ger mersmak.