"Jag är livrädd", sade Charlotte Thomsen precis innan konserten började.
För dig som kanske missat har Nyköpings Arenor väckt kulturlivet från graven med en konsertserie på Nyköpings teater under hela hösten och vintern. Först ut var det progressiva metalbandet Jaded Faith, bestående av ett par barndomskompisar från trakten som älskar att bröla och virvla runt huvudet till feta gitarriff och jordskredsfrämjande dubbelkaggar.
Jag hade jagat efter någon att ta med mig på invigningen av kulturhösten. Helst en person som inte fattar grejen med metalgenren. Någon som blir förskräckt av mörka budskap, growling och flygande svettpartiklar från långa metalkalufser. Man inte beställa en vesuvio på pizzerian varje gång. Ibland krävs det ett test av den skräckinjagande banancurrypizzan. Annars kan man ju inte döma. Samma sak gäller med musik.
Efter att ha skrivit ett Facebookinlägg med en efterlysning hörde den för mig helt okända Charotte Thomsen av sig.
"Jag älskar musik på alla dess vis men det är nåt med heavy metal jag bara inte kan mäkta med", skrev hon.
Perfekt. Träff utanför teatern strax innan konserten bestämdes och väl på plats blev jag bemött av en trevlig 27-årig tjej som precis kommit tillbaka till hemstaden från en surfresa i Norge. Hon berättade om sin musiksmak. Helst skulle det konsumeras indiepop, men det mesta funkade egentligen. Allt förutom heavy metal, såklart.
– Jag blir väldigt gripen av musik och alla genrer kan påverka mina känslor. Men metal för mig är bara oljud. Jag vill inte lyssna på det, sade hon.
Redan när vi satte oss på våra platser såg jag att Charlotte var ängslig. Hon rotade frenetiskt i handväskan för att sedan sluta lika snabbt. "Jag glömde mina öronproppar", utbrast hon och drog en utläggning om hur hon inte vill få tinnitus av musik som hon inte ens njuter av.
Det fick bli en bruklig lösning av ihoprullat toalettpapper för oss båda och innan jag hann dra anekdoten om att mina avdankade öron som pipit i tre år mörknade salen. Vrålen började direkt. Sångaren Daniel Geites rastaflätor ventilerade i luften, gitarristerna såg som besatta ut och dubbelkaggarna kändes ända in i hjärtat.
Charlottes helvete hade börjat.
Med 27 sålda biljetter och ungefär lika många i den sittande publiken tänker du kanske att det kändes aningen patetiskt. Men det gjorde det inte. Jaded Faith levererade en fängslande konsert från första till sista riffet. Nyköpings Arenors invigningskonsert bjöd på ett gäng kompetenta musiker som fick med sig publiken med både humor och allvar trots omständigheterna.
Bandet heter Jaded Faith och består av barndomskompisarna Daniel Geite (sång), Gabriel Kristoffersson (bas), Rasmus Sundberg (gitarr), Robin Thunholm (gitarr) och Todd Wästfelt (trummor).
"Här ska det egentligen vara en mosh-pit, men det går inte nu", sade Daniel Geite vid ett lugnare parti där folkhavet egentligen skulle öppna sig och fansen sedan springa in i varandra med full kraft när refrängen återigen drog igång. Men det gick ju såklart inte på Nyköpings teater. Och tur var det. För att när jag innan hade tagit tempen på Charlottes sinnesstämning hade hon berättat att hon var livrädd. Inte hade en omgång stryk gjort det bättre.
Konserten tog slut, Charlotte såg rörd ut och vi tog oss backstage till bandet. Efter att ha presenterat vem Charlotte var och vad hon tyckte ventilerade bandet sina åsikter kring folk som inte fattar grejen.
– När jag hörde den här typen av metal för första gången förstod jag inte vad som hände. Men efter ett tag börjar man känna hur musiken dansar runt pulsen, sade trummisen Todd Wästfelt.
Bassisten Gabriel Kristoffersson fyllde i:
– Det är samma sak med melodier och harmonier. Man måste lyssna och leta efter olika melodier. Och så fort man hittar mönstret blir det riktigt nice, sade han.
De förstod Charlotte. Och hon förstod dem. För när vi sedan gick därifrån sade hon att hon var positivt överraskad.
Succé! Charlotte säger att hon ska börja lyssna på progressiv metal.
– Jag satt inte där och hoppades på att det skulle ta slut. Jag var väldigt närvarande, och det är ju det bästa man kan vara. Tekniken var ju helt makalös så jag förstod att de var jätteduktiga, sade hon och kollade glatt ned i asfalten.
– Jag tycker inte att det låter som oljud längre. Men det är högt och aggressivt. Det var ju väldigt fint när han hade vanliga sångpartier. Jag tror trots allt jag ska söka upp dem på Spotify, fortsatte hon.
När natten svepte över Nyköping var det mesta sig likt. Men Charlotte, som brummade iväg från teatern i sin pappas företagsbil, hade blivit ett metalfan.