I lördags hade Björnlunda Kammarmusikförening engagerat de allra bästa och borde lockat fler. Nå, klarinett och dragspel är ovanliga ihop, men i händerna på Magnus Holmander och Irina Serotyuk sker magiska under. Båda måste ha luft, få det att blåsa, och det hördes tydligt i Andrea Tarrodis Mountain Song, med svaga vindar mot en följande enorm stegring av volym och aggressiva accenter.
I sitt solostycke Under The Bridge utforskade Magnus Holmander klarinettens låga lägen, det kattmjuka smygandet från ingenstans och plötsliga jättestarka toner, sedan återgång och faktiskt en hög ton samtidigt som de låga. Lite creepy som musik. Men samtidigt ren cirkus över detta artisteri!
Irina Serotyuk imponerade också solo i En rytmbox av franske ackordeonisten Franck Angelis, sedan i Puccinis kärleksladdade Krysantemerna. Alltså först att instrumentet blev en låda för hårda rytmer, ofta hetsig sjutakt; sedan fyrstämmig vacker stråksång med trånande halvtonssteg. Och allt detta sååå klart och skenbart enkelt.
Enkelt? Nä, resultat av hundra gångers finlir sedan de vann Ung och Lovande. För samspelet i lördags var inte av denna världen. Fantastiskt levande gjorde de musik av de fem danspreludierna av Lutoslawski: snabbt, långsamt, skämtande, alltid virtuost, som vore det lätt, när taktarterna i folkmusikalisk anda ständigt ändras.
Och så otroligt de båda behärskade alla stilar i Malcolm Arnolds Sonatina: briljant, jazzigt, filmsentimentalt, furiöst.
Lägg till att Irina oftast måste ha arrangerat för ackordeon. Plus att de spelade allt utantill. Ganska makalöst!