Pianisten Richard Clyderman sålde 20 miljoner exemplar av sitt debutalbum tack vare "Ballade Pour Adeline".
Vi har väl alla njutit av de där härliga känslorna som sprider sig genom kroppen när vi hör en låt vi verkligen gillar. Man kanske bara vill dansa, göra uppror, rusa ut och glädjas åt livets alla mirakler eller hänge sig åt förlösande gråt. För det mesta är detta helt sunt och en källa till livslång glädje.
Men så finns de där låtarna man önskar att man aldrig ens hade hört, eller ännu värre, sagt högt till någon att man tyckte om. Sånger som en gång fick sin lyssnare att känna sig fin, smart och härlig, men som efter en tid visade sig vara förförisk grannlåt som lämnar en med fadd eftersmak, själslig tomhet och molande skam.
Första gången jag själv identifierade fenomenet var jag en hormonstinn tonåring som lämnat Abba-tiden bakom mig och nu sög i mig samtidens utbud av punk, pop, rock, reggae och disko, mästrad och skolad av äldre killkompisar som lärde mig att min musiksmak var mitt främsta verktyg för att bygga en identitet och att sky det som "alla andra" gillade. Denna process gav ett mig ett bra skydd när easy listening-pianisten Richard Clayderman släppte sitt debutalbum. Men många medmänniskor hade inte blivit indie-vaccinerade – trots att behovet var stort.
Anledningen var att Claydermans storsäljande skiva innehöll den smäktande "Ballade pour Adeline" som också släpptes som singel (klättrade till plats 6 på svenska singellistan). Det var när jag hörde flera jämnåriga och deras mammor sucka av välbehag när stycket spelades på radion eller stereoanläggningen som jag insåg att det här var en låt som hade en särskild superkraft. Den fick lyssnaren att känna sig som en bättre människa, som en person med förfinad smak. I dag hör man varken låten eller någon som öppet erkänner att den varit en favorit.
1. Ballade pour Adeline med Richard Clayderman från 1977.
Loreen vann Eurovision Song Contest år 2012 med låten Euphoria.
När den svenska artisten Loreen vunnit svenska Melodifestivalen med sitt uttrycksfulla nummer "Euphoria" var så gott som alla i hela Europa överens. Det här var en stark låt, med fint budskap och stor kraft. Låten vann Eurovision Song Contest. Nio år senare kan vi väl lägga handen på hjärtat och enas om att hela "Euphoria"-gjejen var och är uppblåst och innehållslös? Man hör ju inte ens vad Loreen sjunger. Har ens de värsta hardcore-mellofansen den på sina spellistor i dag?
2. "Euphoria" med Loreen från 2012.
Artisten Sting slog igenom som sångare och basist i bandet The Police.
1979 kom det brittiska bandet The Police med albumet "Regatta De Blanc". Jag tyckte det var supercoolt. "Message in a Bottle" och "Walking on the moon" spelades flitigt på roliga fester och kanske på något blandband i min bergssprängare. Men när jag lyssnar i dag hör jag att lp:n var ett förebud om en solokarriär som med rätta blivit skälld för att vara en av de mest pretentiösa. Jag talar förstås om sångaren och basisten Gordon Sumner, mer känd som Sting. På 1990-talet blommade han ut i albumet "Ten Summoner's Tale" med låtar som "Shape of my heart" och "Seven days". Fiint värre! Eller inte.
3. "Seven days", Sting 1993.
Beyoncé Knowles figurerar i tio Grammy-nomineringar i år, medan en artist som The Weeknd inte fått någon nominering i en enda kategori.
Nästan alla älskar väl Beyoncé? Inte jag dock. Jag gillade så klart sånggruppen Destiny´s child, där Beyoncé Knowles var den starkast lysande stjärnan. Jag vill också dansa när jag hör "Crazy right now" och kan även tycka att hennes senaste framgångsrika samarbete, med rapparen Megan Thee Stallion i låten "Savage", är bra. Men hallå! Ditt människovärde ökar inte för att du delar ett minne från en Beyoncékonsert i sociala medier. Beyoncé är INTE världens bästa artist. Hon wailade sönder "Halo", hennes duett "Perfect duo" med Ed Sheeran får mig att vilja spy och det superhyllade albumet "Lemonade" går inte att lyssna på. Att hon figurerar i tio Grammynomineringar i år och The Weeknd i noll visar att problemet med pompösa produktioner som invaggar lyssnare i falska föreställningar om kulturellt kapital fortfarande är aktuellt - även utanför Polarprisjuryn.
4. "Hold up" med Beyoncé 2016
På rapparen Eminems hyllade album "The Marshall Mathers LP" från år 2000 finns låten "Stan", som med rätta räknas som en populärkulturell milstolpe både när det gäller själva låten och videon. I "Stan" hade Eminem samplat några fraser från den brittiska sångerskan Dido´s låt "Thank you" som släppts året innan. Dido medverkade även som Stans gravida flickvän i videon, så det var ju inte så konstigt att hennes låt i sin helhet blev en hit. Men när åsikten att "Thank you" skulle vara bättre än "Stan" började förfäktas och Dido´s fans gav uttryck för att de hittat en dold musikskatt i Dido´s album "No Angel" började mina varningslampor blinka red alert.
5. "Thank you" med Dido 2000.