– Jag firar 25 år som artist och det är fantastiskt att få göra det med er i den här underbara lokalen. Det är ljuvligt att vara här i Nyköping, säger Lisa Ekdahl som växte upp i Mariefred.
När hon ställer sig på Culturums scen är det för att spela just låtarna som hon gjorde för 25 år sedan - och att debutskivan från 1994 har väldigt många låtar som fastnat i medvetande blir snart klart. Jag har trott att flera av dem borde ha kommit från andra album. Hyfsade singlar att bygga uppföljarskivorna kring – men det visar sig att de fanns med på debuten – allihop.
Hon är långt ifrån ensam om att ha släppt en lysande första skiva - och sedan hamnat i skuggan av sig själv efter det. Det här hade kunnat vara en vanlig konsert med Lisa Ekdahl – och de flesta i publiken hade antagligen gått hem nöjda efter att ha fått hört sina favoriter. För så dominerande känns hennes första jazziga visor när de nu radas upp. Som ”ett partytrick” har hon dock med sig ett gammalt lyckohjul på scenen för att slumpa in några låtar från senaste, engelskspråkiga skivan, i konserten. Hjulet stannar till slut på ”Like mermaids”. En vinstlott visar det sig, men även om det är en bra sång konkurrerar den knappast ut någon från 1994.
Kanske finns förklaringen i gitarrerna? När Lisa Ekdahl berättar sin vindlande låtskrivarhistoria är instrumenten en röd tråd. När den första stals i slutet av 1990-talet skrev hon inte några nya sånger på fem år. Sedan hittade hon en annan gitarr med själ i. Resultatet blev skivan Olyckssystrar som SN:s kulturredaktör Tommy Johanssons sätter som hennes bästa. Det uppstod magi igen - men den tidigare ägaren hade varit alkoholiserad.
– Jag kände att den inte var bra för mig i längden, berättar Lisa Ekdahl i ett av hennes mellansnack som förstås hela tiden landar tillbaka i 1994.
Året då allt hände. Första skivan, mängder av priser, konserter och dunderhiten ”Vem vet” – som förstås är med i kväll. Och så pianisten på scenen. En bra bit in i konserten presenteras han som Lisas son Milton – som föddes 1994. Och alltså hörde kvällens låtar från magen första gången. Inte konstigt att bandet känns ovanligt tajt där de svänger loss i sina pastellfärgade overaller.
Lisa har till slut hittat en ny gitarr hon har förtroende för. Nylonsträngade ”Nylonis” finns med på scenen och efter att publiken har klappat efter extranummer länge och tålmodigt – så länge att några av dem redan är på väg ut i den kalla vårkvällen – så kommer en av konsertens bästa låtar. ”Amelia” må vara skriven av Tommy Nilsson men efter tv-programmet ”Så mycket bättre” känns det som att det alltid har varit en Lisa Ekdahl-sång.