– Det är en lite rolig historia faktiskt. Det var en ung dam i Småland som träget ringde till mig för ungefär sex år sedan. Hon tyckte jag skulle sätta ihop ett band och spela på festivalen Psykjunta i folkparken Tyrolen i Alvesta. Först sa jag nej men hon var så envis att jag till slut satte ihop gruppen. Det var väldigt kul så efter det har vi bara fortsatt.
Du omnämns ibland som en legend inom proggen, vad tänker du om det?– Ska jag vara ärlig som vet jag inte riktigt vad det betyder. Om det innebär att man skriver politiskt så vet jag inte om jag känner igen mig?
Du är inte helt bekväm med att kallas för proggare?– Nej, å andra sidan så bryr jag mig inte så mycket. Jag gör mina låtar och om folk tycker det är kul att kalla mig för proggare så får de göra det. Jag är själv inte riktigt klar över definitionen.
Hur skulle du själv beskriva din musik?– Jag är influerad av musik från 60-talet. Det fanns ju ett extremt flöde av musik som kom då, framförallt pop och rock. Sedan har jag en sida som är mer visbetonad. Jag skulle säga att det är en blandning.
Sett till det musikaliska, hur skiljer sig Mikael Ramel, säg 1972, med Mikael Ramel 2019?– Inte så jättemycket. Jag är lite mer medveten om vilka texter jag skriver i dag. Samtidigt har vi i bandet på nytt tagit upp musiken från förr och då blir det naturligt för oss att utgå och utveckla den utifrån det.
Ni har spelat en del i Sörmland de senaste åren, i Skottvång bland annat. Hur är publiken i området?– Underbar, det är en helt ljuvlig publik skulle jag säga. Det är inte så mycket ungdomar som kommer, men ändå en del. Mest är det människor från vår egen generation som kommer och lyssnar.