Ebba Hamrén, Mattias Borgh och Adam Eriksson är alla på sina respektive sätt med och formar nästa generations musiker i Eskilstuna. Ebba och Adam är elever på det estetiska musikprogrammet på St: Eskils gymnasium. Mattias är musiklärare.
Fem år efter att bandet upphört att existera läser 17-åriga Ebba Hamrén och Adam Eriksson St: Eskils gymnasiums estetiska musiklinje. Ingen av dem var födda när grabbarna i Kent bestämde sig för att flytta till Stockholm och bli rockstjärnor, men de rör sig i samma lokaler som de mytomspunna musikerna en gång gjorde.
– Musik är mitt största intresse, säger Adam Eriksson, iförd jeansväst full med bandlogos och låttexter. Jag ville gå på St: Eskils för att träffa likasinnade som också gillar musik för att kunna utveckla mig, bli hjälpt på traven och bättre på att spela gitarr.
Adam Erikssons favoritalbum i Kents diskografi är det första. Han säger att han gillar det råa, nästan punkiga. I takt med att produktionerna blev bättre försvann ett element han tyckte om.
Bredvid honom sitter hans kursare Ebba Hamrén.
– Jag älskar också musik, har gjort det så länge jag minns. Jag och mina tjejkompisar brukar köra spelningar med vår lilla kvartett. Den här månaden har vi tre julkonserter inplanerade där vi ska sjunga, säger hon.
Ebba Hamrén föredrar Kents tidigare verk. Hon säger att hon ofta upplever att musiker som hållit på ett tag sällan överträffar sina tidigaste produktioner.
De båda 17-åringarna har bred musiksmak. Allt från hårdrock till jazz – det spelar ingen roll så länge musiken är bra. De representerar nästa generations musiker på St: Eskils, och trots att nästan trettio år gått sedan Kent släppte sitt första album känner de båda gruppen väl. Adam säger att "När det blåser på månen" är hans favoritlåt, från en skiva släppt nästan tio år innan han föddes.
Finns Kent i era liv?
– Hundra procent, säger Adam Eriksson. Deras musik utgör en väldigt bra spellista för Eskilstuna. Det är svårt att lyssna på musiken utan att känna staden. Till exempel ligger Hagnestahill inte så långt härifrån. Mitt eget band har replokal där.
Adam Eriksson ser sig själv som en hårdrockare, men hans musikintresse slutar inte där. Så länge musiken är bra lyssnar han på alla tänkbara genres.
Ebba Hamrén instämmer.
– Man är lite stolt över sin skola och att de gått här, säger hon.
Ser ni skuggan av Kent i musik som skrivs här idag?
– Absolut i det lyriska, säger Adam Eriksson. Kent har sådana unika texter med sitt underliggande mörker. Personligen finner jag det väldigt intressant och inspirerande.
– Jag med, säger Ebba Hamrén. Jag har en kompis här som också är 17, och som skriver poesi. Hennes absoluta favoritband är Kent, och jag ser hur hon får väldigt mycket inspiration från dem.
Ebba Hamrén har hållit på med musik så länge hon kan minnas. I vinter deltar hon i en kvartett som tillsammans ska göra flera julspelningar.
Adams och Ebbas musiklärare heter Mattias Borgh. Han har arbetat på St: Eskils tillräckligt länge för att kunna bidra med perspektiv.
– För bara fyra-fem år sedan var det många elever som aktivt lyssnade på Kent, speciellt unga tjejer. Vissa elever hade Kentloggan som tatuering, eller klädde sig enligt deras estetik. Det har blivit mycket mindre av det de senaste åren, även om många fortfarande har en koppling till Kent hemifrån, säger han.
Mattias Borgh har sett hur Kents påverkan på St: Eskils gymnasieelever förändrats genom åren. 2021 är vi inne i en fas där de flesta elevernas Kentkunskaper kommer från föräldrarna, som spelat musiken hemma vare sig barnen gillat det eller ej.
Adam och Ebba, snackas det om Kent bland musikeleverna idag?
– Inte direkt, säger Adam, men vi har i en av byggnaderna en sorts altare över lokalkändisar. Där finns Jocke Berg med, så alla känner du till dem. Men det är inte som att folk går runt och pratar om deras musik idag.
I St: Eskils gymnasium finns ett litet "altare" över lokalkändisar. Självklart är Kent representerade.
Vet alla här vad "Vapen och ammunition" är?
– Kanske vi i musiklinjen, men inte resten av eleverna. De flesta lyssnar mest på amerikansk Hip Hop, säger Ebba.
Kommer Kents musikarv att leva vidare?
– Jag hoppas det, säger Adam.
– Jag tror att det alltid kommer finnas Kentfans så länge som det finns föräldrar som spelar deras musik hemma, säger Ebba. Och så har vi ju altaret med lokalkändisar. Varje gång man går förbi där påminns man om dem.