Gitarristen Eddie Eriksson var med och startade Tears 1968. Då var Tears ett coverband som spelade hits från olika topplistor.
Medan världens topplistor befolkades av glamrockband och artister som T Rex, David Bowie, Slade, Queen och Sweet i början av 1970-talet, fanns egentligen ingen svensk motsvarighet. Magnus Uggla hade ännu inte spelat in sitt debutalbum "Om Bobbo Viking" och Ola Salo var inte född.
Det var Abba, Ted Gärdestad och Björn Skifs som levererade den svenska hitmusiken, trots att tonåringarna törstade efter fler låtar som "Ballroom blitz" med Sweet och "Telegram Sam" med T. Rex.
Då dök bandet Tears upp och tog över scenen. Fyra svincoola killar med stora hårmanar, höga platåskor, glittrande sminkningar och androgyna, utmanande scenkläder. Och det bästa var att de var ett supertajt liveband som sjöng snygg stämsång på perfekt skolengelska, hade sjuk humor och en nära relation till sina fans.
Under några år mellan 1973 och 1976 hann de göra hundratals konserter, hamna i Poporamas "Heta högen" och släppa tre album.
Bandet Tears och deras låtar må vara bortglömda i dag, men de är ensamma i sitt slag i svensk musikhistoria. Nu kommer den första dokumentären om bandet, Glam, Sweat & Tears som visas i SVT måndag 7 juni.
Medlemmarna i Tears är spända på vad de kommer att få se i filmen.
– Vi har ingen aning! säger Eddie Eriksson, gitarrist och Hans Fogelberg, trummis i bandet under åren då Tears fick sitt genombrott.
Vi träffas vid ett fikabord på Djulö Herrgårdscafé. Eddie och Hasse har klätt upp sig i t-shirts med Tears logotyp, där en tjej i hög hatt sitter uppflugen på en månskära. De två är de enda medlemmarna som fortfarande bor kvar i Katrineholm och det har inte alltid varit självklart för dem att stoltsera med Tears bandlogga på bröstet. Det är faktiskt först på senare år som Tears har fått ett erkännande som ett av stans största populärkulturella fenomen.
Hasse Fogelberg och Eddie Eriksson minns tiden med Tears som ett stort äventyr som de inte hade velat vara utan. På senare år har bandet återuppstått och gett flera konserter.
– I samband med att Katrineholm fyllde 100 år fick vi en förfrågan om att spela åtta minuter på en stor jubileumskonsert, berättar Hasse Fogelberg.
Det var 2017 och blev något av en renässans för bandet, som sedan dess har gjort ett antal spelningar i Sverige och Norge. Bland annat den bejublade och utsålda jubileumsshowen år 2018 på Safiren i Katrineholm, tillsammans med sitt mest namnkunniga fan – Ola Salo.
Då hade det gått 50 år sedan Tears bildades av ett gäng 17-åringar: sångaren Lars "Fubbe" Furberg, basisten Matti Vuorinen, Bengt Walther, trummor och Eddie Eriksson, gitarr.
– Från början var vi ett coverband som spelade hitlåtar från topplistorna, berättar Eddie.
Någon egentlig replokal hade man inte. De övade i Bengt Walthers pappas garage och deras föräldrar fick skjutsa dem till spelningarna på olika ungdomsgårdar. Musikstilen kallades lite nedlåtande för "Bugglegum pop".
Men killarna i Tears struntade i huruvida omvärlden såg dem över axeln. De var nära vänner och hade jätteroligt. I dag skulle man säga att de levde life.
– Vi umgicks bara vi. Vi träffade inga andra musiker, kanske för att de inte ville ha med oss att göra. Det spelade ingen roll, vi var som en familj, säger Eddie.
Eddie Eriksson har fortfarande kvar sina platåskor från 1970-talet. Dem använder han vid spelningarna som Tears gör i dag.
1970 slutade Bengt i bandet och ersattes med Tomas Eriksson. Under en period ingick även Tomas Erikssons syster Gunilla i Tears, hon spelade orgel.
Tears jobbade hårt och fick allt fler spelningar – minst tre i veckan.
– Vi tog ut 20 kronor var per spelning, resten av gagerna la vi i en gemensam bandkassa, pengarna gick till en bil och andra omkostnader, berättar Eddie.
Dieten under turnéerna bestod av cig, en och annan öl och korv med mos, om de inte blev hembjudna till något fan efter giget och blev bjudna på limpmackor.
– Det var det första vi kollade när vi kom till en stad: När stänger korvkiosken?, berättar Hasse Fogelberg som blev Tears trummis 1972.
Vi det laget hade Tears en manager, CeGe Ahlqvist, som fixade spelningar på löpande band. Ibland var det disko och då fick Tears spela två set och agera dj:s i pausen.
Åren som turnerande coverband rustade de unga Katrineholmskillarna för större uppgifter. Tears skaffade sig ett eget sound, jobbade hårt på stämsången och det engelska uttalet (Fubbes pappa var engelsklärare). De influerades av brittiska glamrockband som Sweet, och fick hjälp med stylingen av flickvänner och tjejkompisar som lånade ut kläder till dem.
De spelade in singeln "Ditt minne" och ryktet växte hos den unga publiken. Den sista pusselbiten som gjorde Tears till ett komplett glamrockband, redo att ta över världen, var sminket.
– Det var egentligen ganska ogenomtänkt, berättar Hasse.
Eddie Eriksson och Hasse Fogelberg är de enda Tears-medlemmarna som fortfarande bor i Katrineholm.
Hur sminkningarna såg ut berodde mycket på dagsformen. Ofta fick de hjälp av flickvänner eller fans som kom in i logen. Det var mycket blixtar och stjärnor, men ibland också rena skämt.
– Det kunde vara att man ritade en älg på kinden, säger Eddie.
Till exempel var hans egen, mycket uppmärksammade, blåa sminkning på affischer och skivomslag, resultatet av en misslyckad make up som slutade med att han smetade ner hela ansiktet.
1973 gjorde Tears en konsert i Stockholm, med inflytelserikt branschfolk på plats. Då vändes allt upp och ner, nästan över en natt.
De skrev ett skivkontrakt med Sonet och bokningsbolaget EMA Telstar tog hand om konsertverksamheten. Dessutom inleddes ett samarbete med ett sminkföretag som satsade stora summor bandet. De blev sminkade av proffs, fick göra påkostade plåtningar, lära sig att sminka sig själva och hjälp att starta en fan club, där alla medlemmar fick smink. Tears gjorde tv-framträdanden, skrev ihop egna låtar och spelade in sitt första album i en av Stockholm bästa studior.
– Man mötte Janne Schaffer i dörren, säger Eddie Eriksson.
– Det var enormt stort att spela in en lp på den tiden. Ungefär som att spela in en långfilm i dag, säger Hasse Fogelberg.
Trots att inga resurser sparades på Tears fattade bandet ett i backspegeln sett märkligt och kanske illa genomtänkt beslut.
– Vi valde att inte ha någon producent, vi var säkra på hur vi ville ha det, berättar Eddie.
Hur som helst, LP:n "Tears"som släpptes 1974 följdes av ytterligare två album och ett par år av otrolig publikframgång. De spelade på Grönans stora scen, hade Tommy Körberg som förband och slog publikrekord i flera folkparker.
Men livet kom ikapp. Turnélivet var slitigt och det gick inte att få uppskov från militärtjänstgöringen hur länge som helst. Den fina turnébussen gick sönder och hamnade på verkstad.
– Vi blev less helt enkelt, säger Eddie Eriksson, som lämnade bandet 1976.
Söndag 6 juni släpps Jovan Radomirs dokumentär om Tears på SVT Play, filmen visas även i SVT måndag kväll den 7 juni.
Här är bandet tillsammans med Ola Salo i Katrineholms stadspark under inspelningarna.