I tider när artister likformas i Idol, Melodifestivalen, Talang och andra tv-program är det som en befrielse att se David Ritschard. Stockholmskillen, eller ännu mer specifikt: södersnubben, har på kort tid gjort sig ett namn på svenska artisthimlen.
På något sätt känns han på samma gång malplacerad som helt rätt. Kritstrecksrandig kostym, flint med en bandana virad runt hjässan, och under kavajen en t-shirt där det står: Glöm inte bort Alf Robertson.
Dessutom bär han på en grön-vit kasse med okänt innehåll. Men den bär han med sig på scenen när han går av för att vila eller sätter sig för att låta någon annan få stå i rampljuset. Jag kan inte nynna en enda av hans låtar, men jösses sån inlevelse, sån spelglädje bandet Krokodiltårarna uppvisar. Det smittar högt upp på läktaren i den lilla slottsruinen.
I hans mellansnack kastas man mellan glädje och allvar. Han pratar om klasskamp (vem gör det idag?), och i en monolog kommer han på sig själv och utbrister "äh, det här liknar ju borgerlig propaganda" och så drar han igång Nationalteaternas 50-åriga låt "Bängen trålar" och publiken står upp och funnits det något tak hade det lyft.
Publiken vill inte att han ska gå av scenen och det vill inte han heller. Han avslutar ensam med en hyllning till Cornelius och i år bortgångne Jack Vreeswijk, Sambaliten.
För att parafrasera Bruce Springsteens tidigare saxofonist Clarence Clemeons när han sett Springsteen: Jag har sett svensk rockcountrys framtid och han heter David Ritschard.