Jonatan Unge och Cecilia Düringer i På spåret som de vann 2022. Tillsammans med Hanna Hellqvist vanna han även Alla mot alla 2021.
Jag gillar Jonatan Unge. Jag gillar honom på frågesports-TV, där han alltid lyckas med konststycket att vara både egensinnigt rolig och intellektuellt sylvass. Jag gillade också de tankspridda och flummiga krönikor han skrev i Aftonbladet innan han fick sparken därifrån.
Framförallt gillade jag honom när jag från sjätte raden på Culturum såg honom riva ner gapskratt från första till sista minuten av standup–showen "Solo" på fredagskvällen.
"Ikväll ska jag prata om relationer" säger Jonatan Unge några minuter in i föreställningen. Temat motiveras av att just relationer "är den enda lindring vi människor kan nå i kampen mot vår inneboende ensamhet". Det är fint. En sådan människa vill man leva nära, tänker jag.
Sedan kallar han i tur och ordning sin första flickvän för hora, sin ettåriga son för CP-mongo och sin sambo för tjackpundare innan han uttrycker sin vilja att vilja ligga med – inte sin mamma – men någon som ser ut som och beter sig så likt henne som möjligt.
Här tvingas jag tänka om. Roligast i Sverige? Ja varför inte. Skitsmart? Absolut. Men Ingen höjdare på nära relationer va?
Spelar väl ingen roll! I egenskap av att vara just "relationsexpert" släppte han nyligen boken Dyra och goda råd – absoluta sanningar om kärlekens gåtor tillsammans med poddkollegan Bianca Meyer. Han är fullkomligt obegriplig på det viset. Noll förutsägbarhet.
När jag med krampande smilgropar vandar hemåt efter showen undrar jag om det inte är just därför han fungerar så bra som komiker. Solo är nämligen en föreställning som till skillnad från annan stand-up inte bygger på uppbyggnad av skämt och punch-lines. Snarare är det ett konstant flöde av vrickade iakttagelser och tankar som levereras på ett osammanhängande och egensinnigt vis.
Hela tiden virar han in sig i meter efter meter av sin egen mickrofonsladd – stativet gjorde han sönder ungefär efter tre minuter.
I långa perioder av showen står han halvt bortvänd från publiken och pillar på insidan av ridån. Hela tiden virar han in sig i meter efter meter av sin egen mikrofonsladd – stativet gjorde han sönder efter bara tre minuter. Jag har aldrig sett någon ta sig an en scen på ett så märkligt sätt.
Det är idioti, såklart, men det går samtidigt inte att värja sig. Hans egendomlighet liksom spiller över och blir hejdlöst intressant. Man får lust att utföra experiment på honom, studera hans hjärna – förstå hur den fungerar.
Kanske skulle han vara svår att leva med, det medger jag. Men som en sådan där vän som man tar en öl med bara ibland? Ni vet, när man är trött på gamla hjulspår och bara vill överraskas av något nytt? Något annat? Något kul! Jag gillar Jonatan Unge.