– Det är ju Gästabudsstaden. Men det var ju inte så trevligt det gästabudet som var här, säger Ola Salo, tidigare sångare i The Ark.
Så då kommer ni hit med ett roligt gästabud?
– Precis!
Så kommer Peter Jöback, sångare, skådespelare och artist, på att han tror att hans svärmor bor i Nyköping.
Du tror?
– Jamen, någonstans utanför Nyköping. Det är dit vi brukar åka i alla fall.
Hoppas inte svärmor läser den här intervjun.
Vi släpper det.
Och ställer vårt hopp till Ola Salos lokalsinne, så att de båda hittar till Rosvalla den nionde oktober. Då är det nämligen premiär för deras arenashow, som ska ta dem runt i landet under hösten. Men hans lokalsinne verkar heller inte vara riktigt på topp jämt.
Han glider nämligen snabbt in på ett minne från en spelning i Nyköping med The Ark, som han hoppas aldrig upprepas.
– Jag sa konsekvent fel genom hela föreställningen. Jag sa Enköping hela konserten. Det blev inte jubel när jag sa det, märkte jag. När jag klev av scenen fick jag veta att jag sa fel hela konserten. Så det tänker jag rätta till den här gången.
Det är Ola Salo och kungen alltså.
Och på tal om kungar, ska nu alltså två av Sveriges mest etablerade artister, vana att äga strålkastarljuset, kliva upp på samma scen. Dela uppmärksamheten. Där utlovas publiken ett "rivaliserande brödraskap när det är som bäst, fyllt med spänning och samspel".
Hur funkar det där egentligen?
Peter är säker på att det hade varit svårare i början av deras karriärer.
– Hade vi gjort en show tillsammans när vi var 20, 25 eller 30 så hade det kanske inte funkat. Men när vi träffades på Melodifestivalen (i mitten av 10-talet, reds anm) så hade vi kommit ganska långt i våra liv, med en mognad, och när vi gjorde Jesus Christ (i början av 20-talet) var det en otroligt häftig grej.
– Vi har lätt för att prata med varandra, dels för att vi har många gemensamt erfarenheter i våra liv och karriärer och dels för att vi båda är artister som lever familjeliv med en vardag som ska gå ihop, säger Ola.
Mycket talar alltså för en explosion av dynamik, igenkänning och skratt när den blivande 48-åringen (Ola) och blivande 54-åringen (Peter) intar scenen.
Tycke uppstod framför allt när de var programledare i Melodifestivalen och sjöng "Sing me out" tillsammans.
– Då insåg vi att vi har väldigt bra energi tillsammans, att vi lyfter varandra och att våra olikheter och likheter blir jäkligt bra tillsammans, säger Peter.
– Och för artister, som är vana att stå i centrum, kan det ibland vara lite svårt att... dela scen, förklarar Ola ärligt.
Här bryter Peter ut i asflabb.
Ola fortsätter:
– Vi är vana att vara "centerstage". Men i mellon, och Jesus Christ superstar, upptäckte vi att det hände något spännande när vi står på scen tillsammans. Vi varken överskuggade varandra eller klev varandra på tårna, utan vi kompletterade varandra och lyfte varandra. Jag blev bättre...
– Och du tyckte att jag blev bättre, inflikar Peter.
– Du var bättre än nånsin! Och det var jävligt roligt!, säger Ola.
– Vi taggade varandra!
Ola slår fast:
– Det handlar om kemi. En artistkombination kan se bra ut på pappret, men sedan så bara funkar det inte. Och det var mycket som talade för att detta inte skulle funka, det är ändå två primadonnor som ska dela scen. Men så kom vi ut och så är vi istället två pusselbitar som funkar perfekt!
Istället för att få svara på frågan vad de är avundsjuka på hos den andra, får de svara på vilken av sina egenskaper de tycker att den andra borde ta efter.
Det blir lite terapi, visar det sig.
Ola börjar med att resa sig från stolen.
– Du får svara först, säger han till Peter och går iväg.
– Oj! Jag vet faktiskt inte. Men det beror nog på vilken typ av människa jag är, säger Peter.
Efter att han förklarat att han tycker att varje individ är unik och att han tycker att Ola är en fantastisk person och artist som han inte vill ändra på ett dugg, kommer Ola kommer tillbaka och avkräver honom ett svar.
Det sitter långt inne. Men så kommer vi in på och pratar om att de har med ett dansnummer, och Ola benämner Peter som en "dansfantom".
– Okej då. Jag önskar att Ola kunde vara lite bättre på att dansa.
Så var det sagt.
Ola berättar om en otroligt noggrann Peter, en perfektionist. Något han verkligen uppskattar hos Peter och inspireras av på scenen.
– Men utanför scenen är du snäppet mer spontan och lekfull. Ibland önskar jag att publiken fick se mer av den sidan av dig.
Dynamiken dem emellan tror de kan komma från deras totalt olika bakgrund. Ola från en karriär som artist i ett band, utan skrivet manus eller danssteg, Peter från teatern med olika roller, manus, ordning och reda.
– Det är kanske det som gör att vi kittar; jag shapar upp dig lite och du loosar loss mig lite, säger Peter.