Det har nu gått ett år sedan Clara Hagström gav sig ut på spåret i Vingåker. Varken familj eller vänner hade någon aning om att hon mådde dåligt. Pappan Glenn Hellgren minns tydligt hur roligt de hade tillsammans på dotterns 13-årsdag, bara två veckor innan den tragiska händelsen.
‒Vi firade henne och jag tog lite bilder. Vi hade jättekul och skrattade mycket. Jag förstod ingenting, säger han.
Men den där septemberdagen ringde Claras mamma och berättade att dottern hade varit med om en olycka i Vingåker. "Hon har blivit påkörd av tåget", sa hon. Vid det laget visste varken Glenn Hellgren eller mamman att Clara var borta.
‒Jag förstod inte men tänkte att hon var skadad och började gråta helt automatiskt. När jag hör ordet olycka tänker jag inte dödsfall.
Glenn Hellgren började genast köra mot Vingåker och ringde sin äldsta son på vägen. Men han svarade inte.
‒ Jag tänkte att jag skulle hämta upp min son Cim och hans flickvän på vägen men hans flickvän svarade och sa att de redan var där.
Det var då han började ana vad som hade hänt.
‒ Hennes röst darrade och då frågade jag om det var försent.
Det enda Glenn Hellgren kan minnas efter att han klev av bilen i Vingåker är blåljusen, ambulanserna, poliserna och ungdomarna på plats. I den stunden svartnade allt.
‒Polisen ledde bort mig till min son. Strax efter kom mamman och yngsta sonen och därefter minns jag nästan ingenting. Det var fruktansvärt jobbigt, bara ett stort kaos.
I dag, ett år senare, är det fortfarande oerhört tungt att prata om det som hänt. Glenn Hellgren kan inte hålla undan tårarna medan han berättar om den dagen, men han tror att det är viktigt att våga göra det.
‒Ingen pratar om det eller vågar fråga något, det är ett sådant tabu kring det i samhället och det behöver brytas. Det finns så många som lider av psykisk ohälsa och tar sitt liv. Ja, min dotter tog livet av sig, jag måste kunna säga det.
Det kan vara väldigt svårt att som tonårsförälder uppfatta att barnet mår dåligt. Clara visade absolut inga tecken, vilket till en början gjorde det väldigt svårt att acceptera att hon valde att avsluta sitt eget liv. Att inte kunna, eller vilja acceptera det som hänt är en känsla som kan vara vanlig hos anhöriga i samma situation.
‒Man kan acceptera men frågan är om man vill. Man tänker på alla möjliga scenarier. Var det någon som hade skadat Clara? Vad hade hänt egentligen?
I hopp om att få reda på mer om vad som kunde ligga bakom Claras tragiska bortgång valde Glenn Hellgren att läsa obduktionsrapporten. Han vet inte om det var rätt beslut, men där och då kände han ett stort behov.
‒Jag ville veta om hon hade alkohol eller droger i blodet eller om hon hade blivit sexuellt utnyttjad, men de hittade inga tecken på något sådant.
Frågorna kring bortgången tar aldrig slut, men inget svar kan förändra det som har hänt. Därför försöker Glenn Hellgren att sluta grubbla över vad som ledde Clara till spåret den dagen, hur svårt det än kan vara.
‒I början söker man detaljer med ljus och lykta, men jag har lärt mig att trycka undan. Självklart vill jag ha svar, men frågan är om jag behöver det nu, ett år senare. Ska jag riva upp allt igen? Hon är ju borta lik förbannat, det kommer inte ändra på något. Jag tror jag gör bäst i att lägga locket på detektivarbetet och sörja och sakna i stället.
Clara levde i sin telefon. Sociala medier är något som i dag får många att må dåligt.
Det finns inget rätt eller fel i hur man går vidare och bearbetar sorg. Vissa väljer att återgå till arbetet direkt medan andra är sjukskrivna i flera år. För Glenn Hellgren kändes det bäst att gå tillbaka till jobbet efter en månad. Han har varit hos både psykolog och kurator och snart ska han söka sig vidare till kognitiv beteendeterapi. Skuldkänslorna är svåra att hantera och han klandrar ofta sig själv som pappa för att han inte märkte att dottern mådde dåligt.
‒Jag förstör mig själv lite, det är väldigt lätt hänt. Jag känner skam som pappa ibland att min dotter bara 13 år gammal ville avsluta sitt liv.
Glenn Hellgren försöker lära sig att leva med tanken att hon valde att göra det, men han tror inte att Clara riktigt förstod vad det hon gjorde innebar.
‒Hon var bara 13 år och hjärnan är inte utvecklad än, jag tror inte att hon förstod vad hon själv gjorde.
Men Clara finns alltid hos honom. Han känner hennes närvaro i drömmarna, i de röda tulpanerna i rabatten och när han sjunger för henne.
‒Jag känner att hon är med mig. Det känns tryggt och skönt, en varm känsla i hjärtat.
Som pappa vill han berätta om vad som hände Clara för att hjälpa andra ungdomar. Att bryta tabut i samhället kring psykisk ohälsa och självmord tror han är viktigt för att uppmärksamma människor om att det faktiskt finns både barn och vuxna som mår väldigt dåligt, utan att man märker något.
På årsdagen åkte Glenn Hellgren ut till platsen där allt hände för att tända ljus och hedra minnet av Clara.
‒Att överleva sitt eget barn är det värsta som kan hända en förälder. Det är de som ska ta hand om våra begravningar, inte tvärtom. Det är otroligt jobbigt och skuldkänslorna kommer och går hela tiden. Jag vill att föräldrar där ute ska vara lyhörda. Se era barn och fråga hur de mår.