Entertainern Karl Gerhard lär ha definierat opera som ”när man sticker kniven i någon och det kommer ut sång istället för blod”.
I nyskrivna ”Dracula” med urpremiär på Stockholmsoperan i lördags kommer det ut sjufalt av båda sorterna. Sällan kan mer teaterblod ha utgjutits under en och samma föreställning.
Det börjar innan publiken ens hunnit in i huset. Ett bildspel översköljer i intervaller operans fasad med blod och fladdermöss, samtidigt som varulvstjuten snudd på överröstar trafiken på Gustav Adolfs torg.
Ett utmärkt intro till det som komma skall, för här sparas inte på effekterna!
Irländaren Bram Stokers skräckroman ”Dracula” från 1897 har genererat en lång radda läskiga vampyrfilmer. Men ingen har tidigare fått för sig att göra opera av blodsugaren förrän Stockholmsoperan häromåret lyckades få svenska tonsättaren Victoria Borisova-Ollas, uppväxt i Ryssland, att sätta tänderna i Transsylvaniens mest kände greve.
Resultatet? En riktigt omskakande galakväll på operan som får upp ståpälsen i käpprätt även på den som inte är så van vid att ha opera i öronen.
På premiären späddes dramatiken på ytterligare eftersom utrymningslarmet gick strax före paus och hela publiken fick masa sig ut på gatan. Blodspelet på fasaden kördes en gång till innan det visade sig att incidenten inte var allvarligare än att rökmaskinen gett utslag på brandlarmet.
Själva berättelsen är inte särskilt krånglig och följer Bram Stokers ursprungliga. Efter ett besök hos greve Dracula blir engelsmannen Jonathan svårt sjuk. Kroppsligen, men framförallt själsligen. För att få bukt med åkomman tillkallar hans läkare en vampyrexpert och professor Van Helsing inser omgående vad Jonathan råkat ut för.
Övning ger färdighet och bättre inskolning och dragplåster får operan leta efter.
Samtidigt blir Jonathans maka Mina och greve Dracula alltmer fascinerade av varandra. I Mina ser Dracula sin döda hustru Elisabetha och hans sinne börjar så sakteliga tina upp. För att blodsugandet ska upphöra måste dock någon ta död på kräket och det blir den stackars Mina som tvingas ge sig uppgiften i kast.
Men innan pålen naglas ner har fladdermöss i storlek XL svingat sig över scenen, Draculas demon hissat sig upp och ned i teaterlinorna, en flock illasinnade vildvittror tumlat om med Jonathan i sänghalmen och åtskilliga liter blod flutit ur uppslitsade halsar.
Ja, här finns hur mycket som helst att titta på, ”Dracula” är en fest för ögat och inte minst är det roligt att kika ned i orkesterdiket där Kungliga hovkapellet jobbar för högtryck. Mest går musiken i moll, tacka sjutton för det, med många inslag av kyrkklocksklang. De stora körerna, som fyller hela scenen, fastnar särskilt. För att på allvar få njutningsrysningar av operans speciella sångsätt krävs dock ett mer upptränat öra än mitt. Läser i programbladet att Victoria Borisova-Ollas fick hänga på mamma till operan i Moskva redan som liten flicka och att en bidragande orsak till intresset var att där alltid vankades läsk och kakor…
Hennes Draculaverk bör kunna funka på samma sätt. Övning ger färdighet och bättre inskolning och dragplåster får operan leta efter.