Jag tycker att jag har lyssnat på okej musik genom livet. Inte bra, men okej. Thrash metal, hiphop, skejtpunk och house i en lätt förvirrad mix.
Likt de allra flesta har jag klamrat mig fast inom vissa ... coolhetsgränser, i brist på bättre ord. Har jag gjort konstiga utsvävningar har jag skämtat bort dem i efterhand. Nu-metal kring millennieskiftet? Äh, det lyssnade ju alla på då. Konsert med Hammerfall i början av gymnasiet? Äh, den gick jag på ironiskt.
Det här, att på sin höjd uppgradera något till ett "guilty pleasure", har gällt även för andra intressen.
Men på senare år har något hänt. Jag behöver inga bortförklaringar längre.
Jag spelar rollspel med tärningar och block. Jag tittar på Antikrundan.
Och.
Det här är den sista tröskeln.
Jag tycker inte att klassisk schlagermusik är särskilt tokig. Speciellt inte trallvänliga refränger. Jag älskar Linda Bengtzings låt Alla flickor. Jag tycker att Hasse Anderssons Guld och gröna skogar är härlig.
När jag passerade den slutgiltiga gränsen? På nyårsafton. Två av låtarna på min årslista var power metal-dängor. Jag försökte sälja in dem som "en mix av Queen, Disneyfilmslåtar och klyschig tysk gitarronani". Men någon vid bordet påpekade snabbt att "de där refrängerna låter ju precis som schlager".
Först högljudda protester. Sedan insåg jag snabbt att påståendet stämde. Och jag skämdes inte över det.