– Det finns ett ögonblick som fascinerar mig mer än något annat. Under en arkeologisk utgrävning 1976 gjorde man ett fynd av våra första upprättgående förfäder. Två par fötter som gått där tillsammans och när man frilade fotstegen går de att följa i 30 meter. Ett 3,5 miljoner år gammalt mänskligt ögonblick, berättar Anders Lundin.
– En man och en kvinna. Han går vidare och hon stannar till och vänder sig om, för att sedan fortsätta efter. Varför gjorde hon det? Var de vilse? Var det här det första grälet? fortsätter han och undrar vad vår art skyndat mot genom alla dessa år.
Anders Lundin konstaterar att är det något vi gjort sedan människosläktets begynnelse så är det att berätta bättre och bättre berättelser. Hans egen berättelse vindlar sig från begynnelsen i Afrika till hans familjs sommarstuga, via historier ur hans CV med Allsång på Skansen, Mitt i naturen och aktuella Allt för Sverige – eller programmet om de gråtande amerikanerna – som det fått heta i folkmun. Och däremellan visor som ibland passar in perfekt i historien – ibland känns som intryckta med skohorn och lite god vilja.
Anders Lundin har inte skrivit de bästa visorna. Hans show är långt ifrån den mest spektakulära och skämten får inte publiken att gapskratta – snarare småfnissa lite. Men det sprider sig en värme i lokalen. En trivsel, ett lugn och en hemkänsla som är så efterlängtad i höstmörkret. Och jag tror att han får ut maximalt av de visor han gjort. För utan berättelserna vid lägerelden – om visorna bara staplats på varandra som under en traditionell konsert – hade det inte fungerat alls lika bra.
Det är helt enkelt väldigt behagligt att sitta och lyssna på Lundins underfundiga berättelser och visor som i slutändan kommer tillbaka där vi började. Vid några 3,5 miljoner år gamla fotspår i Afrika och frågan varför personen som hörde till ett av dem stannade och vände sig om.
– För ett tag sedan såg jag ett tv-program om fotspåren och det visade sig att det var tre personer som hade gått tillsammans. Och att hon som vände sig om väntade på en liten som töltade efter, berättar han.
– Och såklart, tänkte jag, när jag sedan var ute och gick med min egen dotter och vände mig om och väntade på henne – vad är viktigare än att stanna och vänta på den som kommer efter, avslutar Lundin.