När Sundsvallsfödda Anna Stadling ska redogöra för sina djupaste musikstunder – alltså sådana som stannar länge – så väljer hon ett tillfälle när hon låg på golvet i lägenheten på Roslagsgatan i Stockholm. Hon lät Eva Dahlgren strömma ut genom högtalarna.
– "Innan kärleken kom" heter låten och jag fick känna hur allt lyfter. En magisk stund, säger hon.
Men när hon tvingas välja minnen från sitt eget musicerande, så blir det på scenen med Lars Winnerbäck.
– Vi hade en tuff turné och jag fick missfall. Jag och Lasse sjöng Elegi och jag sjöng avsked till mitt barn och tänkte på det som hade kunnat bli. Drillarna bara kom och det var som att vinka hej då till en själ som inte längre fanns.
– Det visste inte publiken, men det blev speciellt på scenen, säger hon.
Anna Stadlings pappa, som var tenor, gick bort för två och en halv vecka sedan. Det var han som gav henne ett uttryck och satte musiken i ett sammanhang - det var viktigt att det fanns ett textorienterat budskap.
– Pappa är verkligen en röst för mig. Han blev sedan sjuk och kämpade på länge och blev aldrig den operastjärna som andra runt honom ville, säger hon.
Nu, med många års erfarenhet i musikbranschen, ser Anna Stadling hur uppväxten har präglat henne. Tillsammans med sin far åkte hon runt och sjöng duetter på begravningar.
– Han lärde mig att begravningar var viktiga fina tillfällen. När det finns en koppling mellan en person och en låt så blir det så vackert, säger hon.
Men hon gick inte i sin pappas fotspår, utan sökte sig till rock och pop i stället.
– Jag hade ett behov av frigörelse och har fått söka mycket efter mina förebilder. Jag har fått tråckla mig fram, säger hon.
Kryssandet syns också i hennes albumsläpp genom åren. Stadling är inte intresserad av att hitta en genre eller en stil och sedan bli förknippad med den. Första skivan är ett sammelsurium av kvinnliga 90-talsförebilder.
– När alla kvinnor kom fram då, det blev som en revolution för mig. Du har Aimee Mann, Maria McKee och Sheryl Crow. Kan man låta så här, kan man vara så här frustrerad?
Beskrivningen att hennes sound är lite som Cardigans, fast på svenska, protesterar hon inte emot. Den ungdomliga frustrationen har dämpats med åren men finns delvis kvar och handlar just om att musiker lätt placeras i trånga fack – i Sverige.
– Man ska helst vara en profil som inte gör sken av att vara vag, säger hon.
Hon tycker att den amerikanska scenen är friare och uppskattar det bredare begreppet Americana. Polarpristagaren och multibegåvade Emmylou Harris är ett bra exempel på en sådan musiker, anser Stadling.
– Hon kan skriva låtar, tolka låtar, köra, vara sidekick, spela in en duettplatta och göra solokarriär. Hon gör väldigt mycket med sin röst.
Att kalla Emmylou Harris för countryartist köper därför inte Stadling – det räcker inte till. Precis som få skulle kalla Springsteen eller Dylan för country, även fast de också verkar inom en liknande tradition.
Stadling har också figurerat i många olika sammanhang, alltifrån gitarrist och körsångare i bandet Hovet, solo i Allsång på Skansen till låtskrivare och Cash-tolkare.
– Jag kan inte alltid känna att det har värderats men det är något som alltid har varit viktigt för mig. Nu börjar jag se lite frukt och få respons för det, säger hon.