Välkomna till framtiden, efter att Sverige norr om Södertälje drabbats av en istid är Tystberga numera Sveriges huvudstad. Kungen och hovet ligger fortfarande infrusna i det tjocka istäcket och SD gick under när partiet beslutade att bara hjälpa folk i närområdet efter den kylslagna katastrofen. Visst, lite flummigt låter det kanske, men den som vill veta hur världen ser ut om 50 år bör genast bege sig till Tystberga och den anrika bygdegården, där årets cabarevy med det sci fi-klingande namnet "2067" hade premiär under lördagskvällen. För det är en alldeles lysande framtidsskildring som Tystberga dramatörer har att bjuda på.
Tiden, är i allra högsta grad närvarande i "2067" både i form av tidsresor framåt i tiden, men även som filosofiska reflektioner över tidens tand och livets förgänglighet. Det kanske inte låter så muntert men faktum är att årets cabarevy av en perfekt mix mellan humor och allvar som stämmer till lika mycket eftertanke som glada skratt.
Tystberga är sist ut i årets kavalkad av lokala revyer, och har sedan 1989 haft en självklar plats på traktens revykarta. Det finns mycket som är speciellt med Tystbergas revy och som skiljer sig från de större tätorternas lokalrevyer. Dels upplägget med tre akter, där första akten är en slags uppvärmning inför mellanakten som är själva temahuvudakten. En trerätters supé som anknyter till temat ingår också i priset och i år består huvudrätten av den spännande urtidsfågeln dront, något som får sin förklaring i akten om framtiden.
Bygdegården med den Broadway-liknande scenen med trappor på sidorna och plats för orkestern ovanför scenen är också speciell och man får hoppas att bygdegården K-märks och bevaras för framtiden, om den inte redan är det.
Framtiden ja, det är alltså om 50 år från nu som årets mellanakt utspelar sig, och här vill jag börja med att hylla Tystbergadramatörernas "revypappa" Johnny Larsson för den briljanta idén och de många funderingar och spår som med stor finess omsatts till en kul revy.
Akten inleds med en finstämd hyllning till förra årets nobelpristagare Bob Dylan och efter tributen kommer istiden som fryser ned aktörerna Maria Digerås och Gustaf Eriksson medan de står och väntar på tåget till Tystberga. När de väcks upp av framtidsmänniskor 50 år senare är inget sig likt. Numret "Upptiningen" är förresten ett av kvällens snyggaste nummer där både koreografi, rekvisita och sången sitter som en smäck. Därefter får vi, via en guidad tur i framtiden, följa paret i den nya världen där bland annat Hans Ring gör en manhaftig tolkning av en viss dopad skidåkande norska i lysande numret om "Idrottstjärnorna". Vi får även veta vad Zlatan haft för sig de senaste 50 åren, om hen nu ens heter så.
Snyggt är även öppningsnumret "Friheten - känner den" i tredje akten, en rockig hyllning till alla knuttar ‒överlag har Nils Nilsson lyckats med rekvisiten.
Vackert är Dylan-tributen "Frihetens klockor" där Elina Erikssons starka röst och närvaro kommer till sin rätt. Generellt är sångnumren riktigt bra. Det gör inget att tonerna inte sitter och att ord i bland tappas bort i vissa av sångerna, men ibland sviktar självförtroendet lite för mycket hos vissa av aktörerna, något som skapar ett osäkert intryck - helt i onödan. Lyftas bör även Leonard Cohen-tributen "Dansa mig till kärlek" där ensemblen bjuder upp publiken till dans, och jag misstänker att det är fler än jag som vill åka hem och kramas och fundera på världens tillstånd efter den fina tolkningen.