Konsert
Vad: Tomas Andersson Wij
Var: Fåfängan, Nyköping
Publik: 200+ (fullsatt)
Först gör jag misstaget att irritera mig på de många, operfekta detaljerna.
Det är lite teknikstrul.
Lite koltrast-som-sjunger-så-högt-i-mitt-öra-att-jag-knappt-hör-musiken.
Lite mopeder som dundrar förbi på cykelvägen precis bakom syrénbusken där jag sitter.
Men i takt med att den ljumna sommarkvällen blir allt mildare och Tomas Andersson Wj sjunger allt starkare inser jag att det är just alla dessa detaljer som gör den här spelningen speciell.
Vi tar det från början.
Av alla artister som bokats till Fåfängans späckade sommarprogram har intresset kanske varit allra störst för Tomas Andersson Wij. Biljetterna ska ha sålt slut redan i våras, och när jag anländer till det vackra trädgårdscaféet blir detta tydligt – här är det nämligen smockfullt med folk.
Jag finner en plats längst bak med överblick över både scenen och de drygt 200 åskådarna. Runtomkring sitter folk som har tagit med sig dryck från caféet. Stämningen är uppsluppen och skön.
Tomas Andersson Wij intar scenen till ljubel och applåder. Det är tydligt att han har många fans i Nyköping. Kvällens konferencier kallar honom för "Sveriges Leonard Cohen". Efter en vacker och stillsam inledning med "Diamanter" erkänner Tomas Andersson Wij att det här kanske är den första spelningen typ någonsin som han börjar med inte en utan två lyckliga kärlekslåtar.
– Men så är jag ju också helt nygift, skrattar han, och publiken älskar det.
Under ungefär två timmar fortsätter sedan Tomas Andersson Wij tillsammans med sin oerhört skicklige pianist Andreaz Hedén att bjuda på alster ur sin låtskatt varvat med anekdoter ur sitt liv. För att enbart vara två personer på en liten trädgårdsscen drabbad av teknikstrul (Tomas måste vid flera tillfällen kommunicera med sin ljudtekniker) låter det fantastiskt bra. Även jag som sitter längst bak hör varje ord, varje strof.
Förutom när den där jäkla koltrasten sätter igång, det vill säga.
Eller när moppegängen bränner förbi 30 centimeter bakom mig.
Men i takt med att Tomas och Andreaz blir mer och mer varma i kläderna, ljudteknikern får bättre koll på inställningarna och kvällsljuset gör sin övergång från orangerött till rosalila så kommer jag på mig själv med att börja älska alla skavanker.
– Gå till Culturum då, om det är så viktigt för dig med perfekt ljud och total avsaknad av liv. Gubbe! säger en röst i mitt huvud.
När Tomas spelar sina klassiker "Tommy och hans mamma", "När solen färgar juninatten" och "Helsingland" – med total inlevelse och tonsäkerhet – blir det plötsligt magiskt att höra den där koltrasten sjunga sina harmonier i bakgrunden. Och, ja, flera av Tomas texter handlar ju om en förlorad barndom. Därför känns det även plötsligt ganska fint att höra moppegängen bränna förbi i bakgrunden – en påminnelse om att barndomen fortfarande finns – och när det blir dags för extranummer (Tomas bjuder på flera stycken, tar till och med emot önskningar från publiken) så finns inte en gnutta av irritation kvar i mitt bröst. Tvärtom känner jag att det ju är precis så här en spelning på en trädgårdsscen ska vara.
Ingenting är perfekt, vilket är... Perfekt.