"Jag tror på rörelse. Jag tror att lättsinnet fyller världen. Jag tror på midnatten och på middagstiden. Men vad tror jag mer på? Ibland på allting, ibland på ingenting. Det växlar, som när ljus glittrar i en damm. Jag tror på det liv som vi alla en dag ska förlora. När vi är unga tror vi inte att vi ska göra det, att vi är annorlunda." Så skrev rockmusikern, poeten och konstnären Patti Smith i sin självbiografiska bok "M Train".
Någonstans i början av Aris Fioretos nya roman "De tunna gudarna" minns jag plötsligt de här orden. Det var just Smith som för några år sedan fick mig att önska inte bara fler musikerbiografier, utan också fler romaner som utspelar sig i rockmusikens värld. "De tunna gudarna" är en sådan roman; den är inspirerad av människorna, miljöerna och låtarna inom New Yorks musikscen från 1960-talet och framåt.
"De tunna gudarna" har drag av en nyckelroman, men Aris Fioretos fiktionaliserar verkliga personer och händelser i mycket högre grad än vad man brukar göra. Huvudpersonen, rockmusikern Ache Middler, anspelar på Tom Verlaine (egentligen Thomas Miller), frontfiguren i det New York-baserade rockbandet Television. Den första ledtråden finns i romanens motto, ett citat från en av bandets låtar: "The world was so thin between my bones and skin." De två korta kapitel som ramar in den egentliga handlingen heter just "Ben" respektive "Hud". Aches berättelse om sitt liv skriven till en dotter som han aldrig har träffat utgör den huvudsakliga handlingen. Till en början har den drag av en coming-of-age-roman. Amerikanskt 1960- och 1970-tal flimrar förbi i bakgrunden, stora världshändelser under 80- och 90-tal följer.
Liksom verklighetens Tom Verlaine växer Ache Middler upp i Wilmington, Delaware, och han delar intresset för musik och poesi med kamraten Raff på pojkskolan Sanford. I det tidiga 1970-talets New York grundar vännerna senare bandet Transmission. En biografi över en icke namngiven fransk poet inspirerar dessutom Ache till att börja skriva dikter. Detta kan läsas som en ledtråd till de franska diktarna Paul Verlaine – han som gav inspiration till Tom Verlaines artistnamn – och Arthur Rimbaud. Jag tänker återigen på vad Patti Smith skriver i "M Train": "Jag var tjugosex år när jag fotograferade Rimbauds grav." Och på att förhållandet mellan Tom Verlaine och Smith kanske skymtar bakom det mellan Ache och poeten Trish.
Den som vill läsa "De tunna gudarna" utan att tänka på dess kopplingar till verkligheten slipper fundera på det problematiska i att fritt dikta om kända och levande personers liv. Något mer spännande än själva karaktären av detta romanprojekt bjuder Aris Fioretos emellertid inte på. Medan Ache nedtecknar praktiskt taget varje detalj ur sitt liv – sin uppväxt och karriär, sina kärleksförhållanden, uppbrott och kriser – förblir hans namnlösa dotter bara ett slags fantasi om en läsare som han kan iscensätta sig själv inför.
Romanens öppning väcker nyfikenhet, trots Fioretos svala och redovisande stil, men epilogen som i nutid tar Ache hela vägen till Greklands flyktingläger känns både påklistrad och rörig. "De tunna gudarna" saknar den nerv som hade kunnat göra den till en starkt klingande betraktelse över rotlösheten i en konstnärstillvaro, över alltets obeständighet, slumpens makt och människans ständiga jakt efter mening.