Den gudomlige Mozart. Underbarnet. Orden och etiketterna finns där. Helst vill jag inte använda dem. Det är för lätt. Och de är slitna.
Men i går inträffade undret när jag minst anade det, i konsertens avslutning med ett ungdomsverk av Mozart, ett offertorium med latinsk text Sub tuum praesidium. Denna bön om barmhärtighet och skydd är den äldsta Maria-bönen. Här föll allt på plats från de tjugo stråkarna och orgeln, och lägg så till kraften och den rena skönheten i dur från de två sopranerna, var för sig och när de följde varandra i tersduett. Några få notark. Men så gripande.
Innan hade det varit lite svårare att få till renspelningen i Salzburgersymfoni nr 3, men energin fanns där och smittade.
Kvällen hade börjat högtidligt och i gammaldags barockstil med trestämmig lovsång, på latin och på tyska, med alla tre sångsolisterna och några få stråkar plus orgel. Det innebar en ljus luftig klang och rösterna som instrument i helheten. För det är nog bara Vår Herre som kan höra varje tonslinga till de upprepade orden Cantate Domino. Virtuost sjunget! Eller i Lobet, Christen, euren Heiland.
Kvällen var ett samarbete mellan kyrkan och orkestern. Och för stråkarna innebar det en annan, större efterklang än i Culturum. Men efter ett tag lät det riktigt fint om Charles Avisons Ripieno Concerto i A-dur opus 6:1, och Anne Holmer var bergsäker som konsertmästare och ledare men också den som solistiskt fick spela med mindre delar av stråkarna, både spirituellt och affektladdat.