Girighet på Fåfängan
Fiskaren och hans hustru
Långsjö teater
Fåfängan
Precis som de gamla sagorna var det en tankeväckande föreställning som hade premiär igår på Fåfängan. Vuxenföreställningen spelas kvällstid och på dagarna spelas en variant för de minsta.
Det var en gång, eller ingen gång, för länge sedan eller nu, inleds föreställningen om fiskaren som aldrig får någon fisk. Till slut får han en flundra, men fisken är förtrollad och är egentligen en prins. Fiskaren slänger tillbaka flundran men tvingas tillbaka av sin hustru för att önska sig en gåva, ett torp istället för svinstian de bor i. Det är inte mer än rätt tycker frun, fiskaren lät ju flundran leva. Fiskarens fru får sin önskan uppfylld av flundran, men nöjer sig inte med stugan utan vill ha ett palats. Snart leder girigheten dem in i förödelse och elände.
Två skärmar, två pallar, ett kvastskaft, ett dragspel och en klarinett är den enda rekvisitan som används i så uppfinningsrik scenografi att bilder av brinnande hav och ståtliga slottsrum tycks blinka förbi. Kostymen är mycket effektfull när det kommer till att förstärka budskapet. I stora gråa kjolar och färgstänkta tvångströjor tycks havet skrika ut sin desperation när skådespelarna gestaltar gungande vågor på scengolvet. Fyra man på scen gör rollerna som fiskaren och hustrun men också en miljöminister och en forskare. Och i bakgrunden finns ett utfiskat, förgiftat Östersjön hela tiden med som en biroll som egentligen är huvudperson.
För sagan blandas upp med högläsning av en artikel om övergödning i Östersjön. Miljöministerns utspel om att det ”finns mycket vi kan göra för Östersjön, men vad ska man göra om det inte gynnar partiet?” Agendan går ingen förbi i detta sammelsurium av teater, performance, fakta och saga som är lika underhållande som full av knivskarpt allvar.
Hela tiden refereras sagan tillbaka in i vår tid med igenkänningsfaktorer som inbjuder till många skratt. Fiskaren, som är sminkad som en ledsen clown, för en smått absurd dialog med Östersjön som utgörs av Östersjövatten i en hink.
- Titta inte på mig så där Östersjön, jag måste ju också få ihop mitt livspussel, säger fiskaren till hinken.
Vi vet så väl vad vi håller på med, men försvarar oss med en vardag som ska gå ihop. Vi skyller på de andra länderna kring Östersjön, någon annan kan få ägna sig åt miljö och hållbar framtid.
Det här är en berättelse om att aldrig bli nöjd, att balansera på kanten mellan räddning och avgrund bara för att man ska ha lite till. Fiskarens hustru utnyttjar flundran till max och tappar greppet om sitt beteende i en ohållbar spiral. På samma sätt utnyttjar vi Östersjön och drar vinstlotter ur dess svarta djup utan att bry oss om framtiden. En dag står vi där, utan några tillgångar alls. Långsjö teater gör den gamla sagan till ett högst relevant skådespel för vår tid, och bevisar att sagor med föråldrade budskap kan ha läskigt mycket att lära oss.