Först och sist var de alla samlade på scenen till en storkör under Susanne Forslunds säkra ledning. Mäktiga var de att se, men om alla tvåhundra sångare ska synas måste ljussättningen ändras till nästa gång. Färgstarka var de och hördes gjorde de, lite för starkt dock i början men sedan bra i den hummade månskenskören ur Madame Butterfly.
Finalen blev bäst med skönt tryck i ett medley på Andrew Lloyd Webber och effektivt pianospel av Jan Johansson. Här kunde gärna något mer nummer varit med och förstärkt som slutkläm. Mäktig blev också allsången i Over the Rainbow, medan alla sångare samlades på scenen för finalen.
Som helhet blev det annars rent musikaliskt en mycket blandad kväll med en del falsksång och flera körer som inte kom in på rätt toner eller rätt ställen. I ett fall reparerades felet elegant, och ofta var pianot ett gott stöd. I övrigt är det sångglädjen som är det viktiga på KörCul, visa upp sig, göra sitt bästa som vår största, friskvårdande folkrörelse.
Några smakprov. Nymos gav en rätt fin aptitretare inför Annie med uteliggarnas kör. Sequentias fem flickor var duktiga på att ta fram kärleksbudskapet i En värld full av liv. Vita Hästen var svår på höjden och i stämmorna men hade kvar sin charm liksom damerna och herrarna i olika hattar.
Nicopiakören lät småfalskare än jag minns men gladde med att lägga in sin själ i Annars vore jag inte jag. Baltic Harmony var fåtaliga men har en färgglad hit med hippiesången Aquarius. Zingazång-kören med två solister imponerade med nästan allt I Dreamed a Dream. Och Voice Mail lät allra fylligast och bäst i You'll Never Walk Alone.