Roman
Frans Wachtmeister
Territoriella anspråk
Ellerströms förlag
Berättarjaget Hans har bott och arbetat i Tokyo i tio år. Nu har dock huvudparten av hans arbete som översättare övertagits av en dator. Depressionen är ett faktum, och det är knappast med jubel som han mottar ordern från sin chef att ledsaga den nyanlände tyske forskaren Weiss på en resa till Kyushu.
Weiss forskningsområde är vilande buddhor i den japanska konsten. Weiss förkroppsligar den gamla västerländska drömmen om österlandet, den som också Hans närde en gång – men gav upp. Nu är det med desillusionerad och lätt föraktfull blick som han åser tyskens frenetiska försök att "bli japan".
Under resans gång börjar ändå relationen mellan de båda att tina upp, och Hans tar på sig rollen som självutnämnd läromästare i japanologi för sin adept Weiss. Ett oväder tvingar dem till övernattning på ett litet hotell på landsbygden där det finns både alkohol och festglada japanskor, och Hans försöker bistå Weiss med råd och dåd i hans iver att få ligga med åtminstone en av dem. Det går sådär.
Frans Wachtmeister kan berätta; han skriver lättläst, föredömligt rakt och enkelt och därtill med inslag av mörk humor. Ämnet, alienation kontra assimilering och (det hopplösa i?) människans eviga längtan att upphäva sin egen ensamhet och höra till, är ständigt aktuellt. Det är dock tveksamt om författaren har valt det bästa sättet att gestalta detta på. Handlingen känns helt enkelt lite för tunn.
Något som skaver är också jagets von oben-attityd – i synnerhet mot Weiss, men även cynismen och likgiltigheten som tycks prägla hela hans förhållande till omvärlden. Genom hela romanen är det egentligen bara en sak som förmår väcka hans entusiasm: den hyrda sportbilen, "roadstern", som han tillgivet kallar den. Annars går det mesta honom förbi, vilket i sig är en inte oäven skildring av depressionens väsen. Hans har läst på om japanska seder och japansk kultur, och både han och Weiss har lärt sig japanska. Men en utlänning, en västerlänning, en "gaijin" är och förblir han. Kanske framstår detta allra tydligast när han och Weiss i ursinne bränner ned ett halvt förfallet litet Shintotempel i en skog. Det är Hans som är drivande. Hans egen inneboende fruktan för den vilda naturen, som japanerna själva ser som besjälad och helig, blir en utmärkt gestaltning av hans eget främlingskap.