Båda var alltför tidigt döda. Och ofattbart produktiva medan de levde. Mozart en fulländare av klassicismen. Schubert en tidig romantiker. Ändå följde de tätt på varandra.
Vad som skulle hänt med musikhistorien om de fått leva längre får vi aldrig veta. Den demoniske Mozart som ibland låter sig höras kan få oss att ana att Weber skulle fått konkurrens om att skriva just demoniskt, som i scenen med djävulens ombud i vargklyftan i operan Friskytten 1821. Medan Schubert kanske skulle förblivit en måttfull romantiker livet ut, fast med skräckromantik till sången om Älvakungen, ungefär som Brahms alltid är Brahms.
Veta får vi aldrig. Men gissa är roligt.
Konserten i lördags visade i alla fall upp två mycket berömda, sena verk av vardera Schubert och Mozart, och i den ordningen.
Det innebar att h-mollsymfonin inledde med sina ödesdigra stråktremolon under oboens solo innan stråkarna fick sjunga sidotemat i dur. Och så kom det ljust sångbara i E-durandantet.
En helt annan konsert skulle det ha blivit om denna tröstande musik hade klingat sist i våra öron, inte som i lördags att Mozarts ödesmättade dödsmässa fick stegra sig allt mer i kvalitet och pondus i de stora körsatserna ända fram mot finalens bön om det eviga ljuset och hoppet om att Herren ska vara nådig och mild.
Men jag har egentligen inga invändningar mot som det nu var med ordningsföljden. Och på många sätt blev konserten ännu en framgång, men inte lika odelad som ibland tidigare.
Schubert-symfonin hade många fina enskildheter, men kändes inte helt genomarbetad. Träblåset var inte så på topp som annars, och horn och tre basuner ville gärna vara för starka, även om det var skönt med brass, speciellt när det fick biblisk toppning av pukor och trumpeter.
Fler stråkar är en lösning, men den kostar eller tar lång tid att bygga upp. Dock var de i lördags fler än vanligt, dels genom förstärkning av flera ungdomar, dels av att Rikard Källström åter fanns bland violinerna.
Mozarts dödsmässa kunde svaja en del och hade en ojämn solistkvartett, men hade för det mesta ändå stark verkan, det är nästan oundvikligt efter all mytbildning och pjäsen och filmen ”Amadeus”. Ja, i de stora körsatserna satt jag käpprätt och lyssnade på stämföringen i körfugorna och fick kalla kårar av kraften från de tre basunerna. De trettio sångeleverna från Tessinskolan ökade också volymen och dramatiken när annars Kammarkören inte ensam skulle räckt till, fast sångarna där kämpade på väl och gav allt mot en stegrad avslutning.
Och det måste verkligen framhållas vilken säker dirigent Per Andersberg har blivit och är. Tempoövergångarna höll han i bergfast och kunde manövrera de stora kraftutbrotten med bara pinnen i ena handen och fick fram flytet genom att bara slå ett slag i takten.