Så lovar det också att bli fantastiskt rikhaltiga konserter, det framgår av programhäftet. Och blir fortsättningen lika bra som i går har Nyköping verkligen hamnat på gitarrkartan.
En stor framgång är det i sig att ha fått hit Göran Söllscher, som kommer att leda öppna lektioner för deltagarna och nu inledde med att spela ihop med musikskolans gitarrelever.
Ni minns väl annars när han ungefär samtidigt med Björn Borg och Ingemar Stenmark visade att svenskar kunde bli bäst i världen på oväntade områden, gitarr i detta fall.
Nu har han en son som går i faderns fotspår, och båda dessa spelade tillsammans och var för sig under konserten i går kväll på teatern inför en stor och spontan publik så att det också blev en avspänd atmosfär och trivsamma presentationer av styckena.
Sonen Johan verkade trivas på scenen och verkade inte lida av att ha en så berömd far. Och så sa han att han var glad att pappa denna kväll inte härmade honom i eko-stycket när han råkade spela lite fel.
I solostycket Diger-Jankes vals visade han också stor auktoritet och klangvariation och perfekt koordination av sina ovanligt långa fingrar, en fördel gissar jag för en gitarrist.
Många hade kanske velat höra mer av Göran Söllscher solo. Och när han spelade ett par skotska folkvisor av Francesco Barsanti var det fantastiskt hur hela teatern fylldes med bästa tänkbara klang och en självklar storhet i gestaltningen.
Men denna kväll blev det ändå samspelet i duetterna som dominerade och också blev det mest spännande. Och roligaste att lyssna till.
Jag tänker då på allt det galanta i yngste Bachsonens sonata, och än mer på hur glad man kunde bli av en Vivaldi-trio, trots allt det förutsägbara, när den spelas så här läckert.
Vemod, lite svenskt, och underfundiga klanger kom med en liten vals av Lille-Bror Söderlund. Vårt kollektiva minne av Beatles och de odödliga melodierna väcktes med She’s leaving home i moll och sedan Peggy Lane med mycket humor och några extra glidningar.
Briljant avslutning blev allt virtuost i Fernando Sors Minnen från Ryssland.