PUFFTEXT och webb-bild 8874:
Hur har ni det med Julen? Kan ni gallra bland alla måsten? Njuta desto mer av det mysiga som blir kvar? Tona ner allt som handlar om pengar? Kanske göra något nytt och oväntat?
Det sista har i alla fall Nyköpings Kammarkör gjort genom att ordna en adventkonsert i går kväll. Publiken var stor men inte jättestor, så jag hoppas satsningen ändå gick ihop sig, nu när kören inte längre får ta inträde i Nyköpings kyrkor och flyttat sina julkonserter till Oxelösund. Och en kör måste få in pengar.
Nå, en profan lokal har sina fördelar, för i går kunde kören showa till det med byte av scenkläder i pausen. Och genom att sjunga även spexigare repertoar med röda näsor och tomteluvor och lite bjällerklang.
Helst hade det då behövt höras mer pådrag från alla stämmor när tomtegubben hade snuva i ett nytt, ryckigt arrangemang. Likaså kunde Rudolf med röda mulen fått vara ännu svängigare.
En del sånger för barn och uppåt sjöngs enkelt och fint och var nya för mig, som Pepparkaksparaden och den franska om de tre änglarna, andra traditionella sedan småskolan, som Alice Tegnérs Julbocken. Åter andra som Sankt Staffans visa hade fått en trallande utformning, roligt nån gång som omväxling.
Djärvast av allt var väl att kören sjöng Ding, Dong, Merrily On High, arrangerad i femtakt, som jag inte vet om det var så listigt. Ännu mer säkerhet och precis attack hade behövts i vart fall. Och Billy Butts julsång håller inte måttet för text och melodi, och lät heller inte så bra i går.
Men slut nu med påpekanden. För kören var i går bara drygt tjugo
och genomgår ett generationsskifte. Och när det lät som bäst var det i Culturums akustik en innerlighet i klangen och bra balans mellan stämmorna och mycket tydlig textning, som i Mel Tormés Christmas Song. Likaså ofta bäst när kören höll tillbaka, även i
Otto Olssons så ofta grandiost hyllande Advent. Märkligt sedan hur jag aldrig förr lyssnat så på texten till Koppången, om hur sången kommer från en gammal kyrka, som i går när altarna sjöng unisont där.
Allt det här har med hur Morten Heide så medvetet tog fram de olika sångernas uttryck. Bäst av allt var hur han ställt Benjamin Brittens lite kärva ackord i A Child was Born med det utsökta långa bortdöende upprepade ordet Alleluia, mot Thad Jones mer storbandjazziga harmonik till A Child is Born.
Riktigt vackert och andaktsfullt blev också slutets tre sånger med all stilla förundran i Wikanders arrangemang av Det är en ros.
Långt kanske? Men jag gillade det julkritiska och humorn i Mumin-julen, så som Christina Blomberg läste med inlevelse.