Det vi såg var ett taggat revygäng som kom tillbaka efter ett års upphåll och visade hur man sjunger och dansar med utstrålning, byter kläder som blixten och sedan levererar replikerna i ensemblenumren med precision och inlevelse.
Tydligt är att det som kommit upp på scenen har granskats och regisserats noga av Pernilla Eskilsson Lindén. Ja, här finns flera scener med ett så levande och tajt skådespeleri att jag kom på mig med att bara glo med öppen mun. Som allra mest på restaurangen eller i de fyra vännernas spelkväll, när de alla var för sig ville ha monopol på hur regler och annat skulle tolkas och där pratet spårade ur i de mest absurda riktningar.
Innebandy har väl aldrig trummat på så rytmiskt. Och lysande rolig och vacker har drömmen blivit i blåvitrandigt, drömmen om att åter kunna simma i ett badhus.
Revyn som helhet verkar annars vara resultat också av en mycket bra orkester och en väldig massa lyckade grupparbeten, från scenografin där de väldiga skogarna antyds till texter som nyskrivits eller bearbetats eller gnestafierats.
En fråga som revyn bara måste ställa är förstås Var e´vargen. Roligt där blir det med alla kontraster mellan text och musik, men klokt nog avstår revyn från säkra svar och visar upp olika roller, från Den gode herden själv till trädkramare och miljöaktivister och sist en jägare, fast inte riktigt som ni tror.
Det mesta övriga är också lokalt, precis som det ska vara, men är ändå roligt eller jätteroligt till och med. Säg den kommun i Sörmland som inte har problem med sina chefer. Men i Gnesta verkar det vara hopplöst att få någon kompetent chef för det första, och sedan för det andra att få dem att stanna kvar. Revyns förklaring till att de slutar är säkert sann, så bra var det numret.
Men när det kommer en stark ledare som vill förändra likt en hård Gudfader, är i vart fall inte fotbollslagen nöjda. Hur skulle det då bli med korvförsäljning och alla spännande derbymatcher?
Många elaka skratt drar de på sig, politikerna i Gnesta alltså, när de i ett toppnummer leker som barn i Thuleparken. Efter senaste valet har kommunen blivit en blå-röd röra, tycker oppositionsbarnen, medan de två nya lekkamraterna gillar att bestämma.
Gnestarevyn fyller 25 år i år. Mycket hatkärlek har visats upp genom år, men mest kärlek ändå, eller hur? Fast på premiären var han allt mycket förtjust att än en gång få spika fast sina giftiga slutklämmar, alltså Bengt Landin, han som drog igång allt i början av 1990-talet och nu nöjer sig med att återkomma med sjungna och rimmade strofer om allt från kloaklukten från Laxne till Bellmanfräckisar.
Mer att minnas? Inte så lätt, för det är en ovanligt jämn ensemble. Men gärna Per Bormarks superman-chef som välkomnar inflyttade till Gnesta. Fredrik Gustavsson som rivig programledare som förgäves vill ha Eva Lysell och Jenny Wolf att erkänna några fel i kommunens eller stallets ekonomi. Carina Nilsson när hon läckert leende tar ett allt hetare avsked från Jesper Hammarlunds oförstående bilprovningsman. Mats Hammarlöf som visar upp hur Elektrons nya biostolar är på gott och ont. Och Anne Jonsson som förföriskt leende blå politiker.
Fride Jansson