En pianoafton. Äntligen! För hundra år sedan förekom de jämt. Då fanns inte så mycket som konkurrerade, och så spelade alla piano, i vart fall den bildade borgarklassen och deras barn, i synnerhet flickorna. Alltså fanns det också stor publik. De allra största solisterna dyrkades som genier.
Även jag har gått för en pianotant och dito farbror, ganska stränga. Jag är tacksam för att de lärde mig lite Bach och kontrapunkt, att samtidigt hålla reda på olika saker i vänster och höger hand. Men usch, så svårt det var att få den sabla svarta trälådan att sjunga.
En som kan det där är Stefan Bojsten. Han har varit professor för elitelever i snart tjugo år och funderat på hur allt ska låta. Till Oxelösund i lördags kunde han valt program åt det briljanta hållet. I stället försökte han visa hur Mozart, Schubert och Debussy, som ju inte fick leva så länge, mot slutet kunde överraska med en inåtvänd eller djärvare stil.
Nu får vi inte läsa in för mycket, för varken Amadeus eller Franz visste att de skulle dö unga. Men nog var det något mycket märkligt över rondot i a-moll med nummer K511, inåtvänt och sökande, smärtfyllt med långa halvtonsskalor och djärv harmonik. Och långt.
Visst kan man sedan tänka sig Schubert vid klaveret, spelande sina impromptun för vännerna, dansanta, ständigt växlande mellan dur och moll, bullrande glädje och sångbara melodier. Men när Stefan Bojsten spelade de tre posthuma klaverstyckena D946 kändes det som om Schubert släppt fram alldeles hjärtskärande kontraster, speciellt när mellansatsen balanserade så på en knivsegg mellan det naket biktande och den insmickrande salongsmusiken.
Kvällen fick en fantastisk avslutning med Debussys tolv sista preludier, även fint muntligt presenterade. Här fanns förstås den då nya klangliga impressionismen med dimma och döda löv men också blixtrande spansk habanera och porträtt av bullrande personer före slutets fyrverkeri. Allt ett virtuost kraftprov av koncentration och kunnande.