Hertig Erik (spelad av Emil Forsberg) och hertig Valdemar (spelad av David Lind).
Ända sedan jag började vistas i Nyköping i fjol har det hintats om gästabudet. Den stora nyckeln på Nyköpingsbro har välkomnat mig till staden när jag anlänt söderifrån, flera kulturevenemang har nämnt sig själva efter historien och inte minst har Nyköpingshus sänt signaler av ett drygt sju sekel gammalt svek när jag har travat förbi.
Visste jag vad Nyköpings gästabud var innan jag kom till staden? Nästan. Det var något om tre bröder, en nyckel i en å och så ägde det nog rum runt julen. Men vidare detaljer om intrigen har jag fått läsa mig till.
Givetvis har jag även undersökt om händelsen inspirerat "Red Wedding"-avsnittet i tv--serien "Game of Thrones", där en fiktiv herre hämnas på en kung genom att bjuda honom på en fest för att sedan mörda honom och hans anhang. Bara för att sedan bli besviken när det visade sig vara baserat på två skotska tillika makabra händelser.
Men nu var det alltså dags. Under onsdagen gick jag på mitt första gästabud, någonsin.
Konceptet är detsamma som under förra året: Tre föreställningar á 50 minuter visas per dag och skiljer sig åt till vida att de följer olika nyckelpersoner och perspektiv – Drottning Märtas, Kung Birgers och den fiktiva amman Rikissas. Men grundhistorian är densamma: Det är 1317 och Kung Birger har bjudit in sina bröder till ett gästabud på Nyköpingshus för att sluta fred. Men Erik och Valdemar blir snart förråda och fängslade i slottets dunkla fängelsehålor.
Föreställningen som tidningen tar del av följer Drottning Märta, spelad av Maja Lundqvist. En maktlysten och tillsynes vansinnig drottning som är besatt av att sonen Magnus ska ärva den svenska kronan. Oj, vad bra hon gör det. Hennes utbrott och lömska lynne både engagerar och river skratt. Särskilt kul är det när hon och den lika hetsiga hertig Erik (Emil Forsberg) lämnas ensamma på gården för att tampas med en otroligt stel atmosfär.
Även värt att nämna är när den aningslösa slottskocken Leif (Roger Hedengren) oroligt undrar varför han ännu inte fått order om vad gästerna ska ha till frukost. Varpå både Märta och vaktstyrkeledaren Brunkow (Curt Ohlson) skrattar ont och kocken tvingas flina med i pina och oförståelse.
Drottning Märta (Maja Lundqvist) och Kung Birger (Jerk Ohlson Westin) välkomnar hertigarna till Nyköpingshus.
Att föreställningen äger rum på hela borggården genererar ett levande scenrum med en atmosfär som påminner om något man annars bara får uppleva med hjälp av VR-glasögon. Framför dig kan du se den tafatta Kung Birger (Jerk Ohlson Westin) välkomna sina bröder till slottet. Men ser du åt andra hållet sitter en spelman sitta och plinka på sin gitarr. För en som inte varit särskilt mycket på slottet innan var det väldigt uppskattat. Nu fick jag se fler delar av Nyköpingshus än vad jag hade gjort om gästabudet hade spelats på en stor scen.
Tyvärr innebar rundvandringen att man missade vissa delar av manus om man inte var snabb till olika platserna. Talade en skådespelare inte högt och tydligt hörde man inte heller någonting. Antagligen hade upplägget mått bra av mikrofoner så att man som publikmedlem slapp känna sig stressad över hur långt fram man bör ställa sin pall. Eller åtminstone att ensemblen lade större vikt vid att vänta in alla eller se till att högre basunera ut den akustiska stämman.
Sett till helheten var det en gedigen och bra upplevelse som gav mig mersmak för de två andra föreställningarna. När jag gick därifrån var jag både nöjd och nyfiken. Bra jobbat, Teater Sörmland.