Drama
Titel: Farha
Visas på: Bio
I rollerna: Karam Taher, Tala Gammoh, Ashraf Barhom
Regi: Darin J Sallam
Speltid: 92 min
Betyg: 4
Farha är utled på sin lilla by vars enda attraktion är "några får", som hon beskriver det för sin bästa vän. Hon har precis avslutat sin utbildning, ser jämnåriga giftas bort och vill desperat därifrån för att fortsätta studera och bli lärare. I samma andetag som hennes pappa ger med sig faller de första israeliska bomberna över byn. Vägen till staden visar sig inte bara lång för en 14-årig flicka som vill utbilda sig i Palestina år 1948. Den visar sig omöjlig.
Medan invånare flyr hals över huvud fattar Farha beslutet att stanna kvar med sin far. En bild som lever kvar efter filmens slut är den av pappans förtvivlan när dottern väljer att stanna. Han försöker men förmår sig inte tvinga henne att lämna när hon har chansen, förbannar hennes envishet och blir uppenbart desperat när han försöker hitta en lösning. Lösningen blir att stänga in henne i ett källarrum som hon inte kan komma ut från för egen maskin. Att se en förälder så skrämd är djupt otäckt.
Det som sedan utspelar sig på andra sidan dörren tillhör några av filmårets mest svårsmälta scener. Utan att gå in på detaljer innefattar det en barnfamilj och en nyförlöst bebis. Det är ett mörker så kompakt att det stundtals är svårt att uthärda som tittare.
Man skulle kunna komma med invändningen att "Farha" är generisk som krigsskildring. Den följer visserligen det beprövade narrativet "flicka har drömmar – drömmarna krossas av krig", men gör ändå något originellt. Farhas mardrömslika tillvaro i källaren är en strikt subjektiv skildring som är sin huvudpersons perspektiv troget. Det hon bevittnar är brutalt men regissören Darin J Sallam finner inget egenvärde i att vältra sig i elände. Allt motiveras av Farhas snäva – och därför koncentrerade – utsnitt av konflikten. Det våld som skildras blir mer kännbart just för att perspektivet är så subjektivt, och för att Farha sitter fast. Hennes agens är lika med noll.
Jordaniens Oscarsbidrag är en klaustrofobisk och bedrövande upplevelse. Karam Tahers skådespelarinsats, som mycket av filmen kommer an på, är övertygande. Hennes närvaro bidrar med nödvändig mänsklighet i en film som annars blir en bister påminnelse om vad som händer när konflikter urholkar den grundläggande respekten för mänskligt liv.