Det vilar något ödesmättat över scenen när Dotter gör entré under fredagens spelning på Stora torget i Nyköping. När publiken möter henne är hon iförd bröllopsklänning med ansiktet dolt bakom en brudslöja. Hon passerar genom två rosbesmyckade pelare och känslan är att vi befinner oss på ett bröllop – men inte nödvändigtvis ett som ska bringa lycka till brudparet. Det hela får sin förklaring när Dotter, som en överraskning, inleder konserten med att framföra sin kommande singel "I Do" – en finstämd och smärtsam historia om mörk och tärande kärlek. Publiken, som mest cirka 500 personer, verkar lite smått tagna av det sceniska uttrycket. Under de inledande minuterna är det påtagligt stilla på torget, med fullt fokus riktat mot scenen.
När Dotter en stund senare kommit en bit in i den avskalade men kraftfulla "Cry" vaknar publiken till liv, särskild när hon vrider upp i tonstyrka under låtens sista sekunder. Det är en kort men intensiv urladdning som sannolikt hörs långt över takåsarna. I samma stund cementerar Dotter sin självklara roll som liveartist, det är i det sammanhanget som hennes låtar ska framföras. Det känns som ett naturligt tillstånd, vilket är långt ifrån förbehållet alla artister. För Dotter bär rösten så gått som hela tiden, scenspråket känns okonstlat, och trots ett stundtals försiktigt publikstöd ser hon ut att trivas.
Konserten fortsätter med låtar som "Rebellion", "My Flower", framfört i ett myller av såpbubblor, "Heart's a Burden" och inte minst "Walk With Me". Sistnämnda framfördes som bekant under Melodifestivalens Andra chansen i Nyköping, tillsammans med Måns Zelmerlöf.
Den enda gången som Dotter egentligen kommer av sig är under konsertens näst sista låt, "Lovebirds". Hon tappar orden under några sekunder, skrattar till, men är snart tillbaka på banan. Strax därefter utmynnar allt i en av konsertens absoluta höjdpunkter. Dotter ger allt och låter rader om brusten kärlek forsa ut ur högtalarna med full kraft. Det hela förs fram över en närmast episk gitarrslinga som känns filmisk, och med en bas som slår mot bröstkorgen. Ljudbilden är bra, det doftar Led Zeppelin över arrangemanget.
När konserten är över efter tolv låtar känns det märkligt att Dotter inte spelat mer på de större scenerna. Flera gånger under konserten gör jag associationer till världsartister som Lana Del Ray, på tidiga låtar som "Blue Jeans", "Summertime Sadness" och "Ultraviolence". Det är kanske att dra på för höga växlar men faktum är att med större arrangemang och fler liveelement så kan Dotter säkert röra sig en bra bit utanför Sveriges gränser. Nyköping känns egentligen alldeles för litet, trots fredagens magra publiksiffra.