Drama
Titel: War pony
Visas på: Bio
I rollerna: Sprague Hollender, LaDainian Crazy Thunder, Iona Red Bear
Regi: Gina Gammell, Riley Keough
Speltid: 115 min
Betyg: 3
En ensam gammal man sitter och blåser på ett fat med eld samtidigt som han nynnar en ramsa. Det ser ut som att han besvärjer tillvaron, vill få veta vad som händer i framtiden och vad hans folk egentligen ska göra för att ha någon.
Den frågan ställer man sig också som biopublik. Platsen är reservatet Pine Ridge, beläget i South Dakota, USA. Här bor Oglala, en gren av de fordom stolta siouxerna, härskarna av prärien. Numera präglas området av arbetslöshet, alkoholism och våld. Naturen är karg, bostäderna slitna och i behov av renovering liksom de enstaka bilarna.
I "War pony" berättas två parallella historier: den ena handlar om 11-årige Matho som tillbringar sina dagar med kompisarna och snattar, skolkar och ställer till det, den andra om drygt 20-årige Tim, arbetslös och far till två små barn med två olika kvinnor. Båda drömmer om en annan tillvaro och tar till desperata åtgärder för att ändra sina liv.
Filmen ger en känsla av närgången dokumentär och i intervjuer har filmskaparna sagt att de vill skildra livet i reservatet som det är utan försköningar. Det lyckas de fint med. De har också fått tillgång till miljön. Jag vet inte om Gina Gemmell själv har något påbrå från invånarna som har underlättat, men kanske. Hennes filmpartner Riley Keough har det definitivt inte, men som parentes, om än irrelevant, kan nämnas att hon är barnbarn till Elvis Presley.
De båda regissörerna har gjort ett gott val av huvudaktörer. Både Sprague Hollender och LaDainian Crazy Thunder är mycket trovärdiga i sina respektive roller. Jag lider med dem i deras tillkortakommanden, även när de bara har sig själva att skylla. Likaså känns det när de enstaka stunderna av glädje kommer. Drömmarna är universella även om förutsättningarna är så olika för människorna.
Det är svårt att skildra detta i nära två timmar så att det blir uthärdligt för publiken. Det kan lätt stanna vid olika gråskalor. Nu blir människorna så gripande att det ändå fungerar. Filmen ger inga svar om hur något skulle ändras till det bättre. Alla får dra sina egna slutsatser. Dessvärre för dessa ättlingar till de ursprungliga amerikanerna känns det som att enda sättet är att ge upp sin bakgrund och flytta någon annanstans. Sorgligt nog.