Annat var det på teatern. Tre sopraner i glittrande svarta fodral i timglasform och minst en decimeter höga klackar på skorna. Annars måste de ha varit ett varv i sträckbänken tillsammans med Barbie, dockan ni vet. Efter paus ännu mer glitter, fast i vitt. Danssteg, Stort utspel. Och leenden som blänkte i kapp med alla deras juveler.
För mycket av allt. Och jag bara älskade det. Nästan. Inte deras version av Piazzollas fräsiga Libertango, som nu lät galande. Tyvärr.
Tveksamt var det också med deras lustmord på Till havs med koreograferade slängkappor som vågor.
Men annars var det härligt hur de stal den ena läckerbiten efter den andra från männen. Varför ska bara Jussi och Robert få sjunga smäktande tersduett ur Pärlfiskarna? Trestämmigt blir det ju ännu mer smäktande.
Alla tre samsades fint i Saties stora vals ”Je te veux”, likaså ovanlig Puccini-aria om kärlek och kyssar ur Svalan. Ibland en fras var, ibland unisont. Och då kunde de sjunga jättesvagt och mjukt men också dra på för fullt så det nästan skramlade till i mina örongångar.
Flirtigast och högst sopran solo hade Gabriella Lambert-Olsson, både i Delibes bolero om de stolta flickorna i Cádiz och i operettvalsen ”Meine Lippen sie küssen so heiss”. Men lite varning ibland för att hon hade snäppet mer volym än de andra.
Caroline Gentele presenterade två sidor av sig: som koloraturtrixare formidable i Massenets sevilliana (och här lät hon ana en Olympia-docka för Hoffmann i en annan fransk opera); som tragedienne med Callas-profil fast i en musikal-sång: ”Love Came To Me”.
Mest spännande röst och åt det mörka hade Jacqueline Miura, ja som en ung Barbara Hendricks fast bättre i en sensuell Sondheim-sång. Hennes Traviata var också helrätt men räckte inte till för höjden och koloraturerna.
Pianisten Henrik Måwe vore värd ett eget kapitel som en mästare på att nyansera och följa sången. I vanliga fall är han Young Steinway Artist. Nu trollade han fram guld ur en skamfilad Eduard Seiler, som anno dazumal fick Preussisk Statsmedalj för detta piano.
Förföriskt medDe tre sopranerna
Det var svårt att ta sig hem efter teatern i går kväll. Cykeln ville liksom inte låta sig trampas i valstakt. Inte heller gick det att slå ut med båda armarna i grandiosa operagester. Och inte var det lönt att le förföriskt eller spotskt mot de mötande, för då hade de säkert larmat polisen. Dessutom regnade det.
Det här är en recension. Åsikterna i texten är skribentens egna.