Lyckliga alla barn som får uppleva en skolkonsert med SwingBazz. Just nu är denna danska trio på skolturné men klämde in en kvällskonsert i Oxelösund. Fullsatt och hög stämning var det, samtidigt som vi var så andäktigt lyssnande att vi inte vågade klappa med takten ens försiktigt när det svängde som allra mest.
Det andäktiga är lätt att förstå, för det var alldeles fantastisk så det var full fart och finesser på de två gitarrerna plus pådriv från något så exotiskt som en kontrabasbalalajka.
Den som spelade var en showman med dansk-svenskt gemyt och guttaperka i sin tränade kropp. För hans spelställning liknade hur man ser ut när man själv nykter leder hem en fyllekamrat från krogen.
De två gitarristerna var mer cool cats, men gud så de kunde låta som Django Rheinhardt och hans spelkamrater på 30-talet och framåt. För musiken var av honom eller skriven i hans anda. Det är bara att leta upp Franska Hot-kvintetten och lyssna. Fast i går kväll fanns det ingen glödhet fiol och ingen Stephane Grapelli, och det blev heller ingen "Limehouse Blues" eller "Minor Swing". Eller den stillsamma "Nuages".
Men jag klagar inte. Det räckte minsann för att rycka i benen att dansa med i denna heta musik eller försöka stampa takten även när det går som fortast av jämna fyra fjärdedelar, ibland med extra snärt på tvåan och fyran från kompgitarren, och med öppen och nära klang från strängarnas anslag.
Skolbarnen får en föreställning om Django Rheinhardt och hans liv och vi fick några smakprov. Det tragiska verkade nedtonat, och gärna det. Annars vet vi att han var belgisk-fransk rom, kom från fattigdom till skivstudior och berömmelse och övervann också att förlora två fingrar på vänsterhanden i en brand. Men han dog bara några och fyrtio år 1953. Men inom jazz och populärmusik blev han omisskännlig.