Tårdrypande om gammal mans botgöring

"Harold Frys oväntade vandring" är en sorgkantad feelgood som rensar publikens tårkanaler.

Harold Fry (Jim Broadbent) får en plötslig ingivelse att pilgrimsvandra 80 mil till en döende dambekant från ungdomen.

Harold Fry (Jim Broadbent) får en plötslig ingivelse att pilgrimsvandra 80 mil till en döende dambekant från ungdomen.

Foto: Scanbox Entertainment

Recension2023-06-29 11:57
Det här är en recension. Åsikterna i texten är skribentens egna.

Drama

Titel: Harold Frys oväntade vandring

Visas på: Bio

I rollerna: Jim Broadbent, Penelope Wilton, Earl Cave

Regi: Hettie MacDonald

Speltid: 108 min

Betyg: 4

En dag får den sedan länge pensionerade Harold Fry ett brev från en kvinna som han inte har träffat på många år. I det berättas att hon ligger på hospice. På vägen att posta sitt beklagande svar får Harold en plötslig ingivelse: Han ska vandra den 80 mil långa vägen till henne som ett slags botgöring för tillkortakommanden i livet. En vandring som på något dunkelt sätt därtill ska göra henne frisk.

På vägen träffar han en rad olika människoöden, får sällskap av en hund och omtalas i media så att människor sluter upp och vandrar med honom. Det hela får ett tag något religiöst jippobetonat över sig.

"Harold Frys oväntade vandring" bygger på den brittiska författaren Rachel Joyces bok med samma namn. Hon har också skrivit manuset. Ska man genrebestämma filmen hamnar den i kategorin sorglig feelgood. Det är en vemodig saga ur livet berättad med en gnutta magisk realism. Regissören Hettie MacDonald bottnar fint i berättelsen och jobbar med små men precisa medel. Men så har hon också den suveräne veteranen Jim Broadbent ("Moulin Rouge!", "Bridget Jones dagbok" med flera) i titelrollen. Han levererar sin Harold med en medkänsla som går genom duken. Han ÄR helt enkelt Harold.

Resultatet blir en film som hjälper publiken att rensa tårkanalerna och minnas att allt inte går som man tror och hoppas. Inte ens på film.