Skräck
Titel: Infinity pool
Visas på: Bio
I rollerna: Alexander Skarsgård, Mia Goth, Cleopatra Coleman
Regi: Brandon Cronenberg
Speltid: 118 min
Betyg: 3
"The White Lotus" och "Triangle of sadness" – lyxturism har fått stor plats i populärkulturen det senaste året. I Brandon Cronenbergs film "Infinity pool" blandas satir om rika västerlänningar med skräck och science fiction, vilket tar det hela betydligt längre. I USA har filmen fått en ovanligt hög åldersgräns och även klippts om till en mildare version. Men i Sverige visas originalversionen i sin vulgära helhet.
Alexander Skarsgård och Cleopatra Coleman spelar ett gift par på semester på den fiktiva ön La Tolqa. Ett semesterparadis i ett slutet grindsamhälle som har blivit en privat lekplats för de mest förmögna. Det är strikt förbjudet för gästerna att lämna området; utanför grindarna lever lokalbefolkningen i ett konservativt och korrupt samhälle. Men när paret träffar den förföriska hotellgästen Gabi (Mia Goth) övertalas de till att våga sig utanför gränserna, något som de snabbt ska ångra när en olycka ställer dem inför öns brutala rättssystem. Nolltoleransen mot brott ger turisterna valet mellan att bli avrättade eller, om man är tillräckligt rik, låta sig klonas för att i stället se sig själv bli avrättad.
Paret dras in i en alltmer eskalerande och hedonistisk tillvaro som för tankarna till den moderna skräckklassikern "The purge" (2013) Med sitt ekonomiska kapital blir deras handlingsutrymme fritt och deras agerande konsekvenslöst. Filmen understryker hur pengar ger andra spelregler i livet. Frågan är hur långt de kan gå utan att förlora sin mänsklighet.
Brandon Cronenberg försöker inte förklara logiken vilket är klokt, som tittare accepterar man den något märkliga premissen ganska omgående. Men filmen faller på sin egen övertydlighet. Bildspråket är groteskt för att chockera och tillför inget till berättelsen. Att våldet är så pass realistiskt understryker visserligen filmens poäng, men det pornografiska innehållet är både malplacerat och objektifierande.
Bäst är det när regissören använder sig av tystnad, vilket bygger stämning utan att skriva publiken på näsan. Det tillsammans med Mia Goths träffsäkra inlevelse och ett tillfredsställande slut räddar helheten. Filmen har helt enkelt lite för höga tankar om sig själv och lyckas inte riktigt föra fram något nytt.