Partyt på Culturums scen drar igång lite försiktigt. Två slagverkare gör entré och hälsar på varandra och publiken. Några till släntrar in med trummor i famnen. Plötsligt är de ett helt litet gäng där framme och musiken drar igång. Och innan publiken vet ordet är scenen fylld av dansande ungdomar.
Det är mitt i det där partyt han anländer, präktige Claude från Oklahoma som ska ta värvning och åka till Vietnam. Men hela hans liv ställs på ända i mötet med de dansande fredskämparna i långt hår och svepande kjolar.
Tessinskolans musikesteter har satt upp "Hair" flera gånger tidigare, och det är en musikal som passar perfekt för ett gäng skolelever. Huvudrollerna är många, men framförallt finns det utrymme för massor av sångare och dansare när det ska protesteras och festas framme på scen. För nu är vi tillbaka på slutet av 60-talet, slagorden mot presidenten skallar, fredsdemonstrationerna vill aldrig ta slut och haschdimmorna ligger tunga över sällskapet.
När Stockholms Stadsteater satte upp "Hair" för tre år sedan var det gott om nakna skådisar på scen. Tessinskolan nöjer sig med att klä av killarna i kalsongerna, och det redan i första scenen då hippiegängets okrönta ledare Berger knäpper upp jeansen inför en jublande kör.
Det märks att regissören Lena Malmberg jobbat hårt med just kör- och masscenerna. De är snyggt koreograferade och fulla av energi och skön 60-talsstämning. Lite segare blir det i de talade transportsträckorna mellan låtarna, men så har också handlingen i "Hair" alltid känts mest som något som ska binda ihop den fantastiska musiken. Så gott som varje låt är ju en hit.
Sångmässigt är det lite svajigt här och där, men så är det också många roller som kräver soloinsatser – ofta dessutom i rätt svåra låtar. Å andra sidan är det rejält tryck i körsången. Det både låter och ser bra ut när scenen fylls med folk och helst vill man hoppa upp och vara med på festen.
Felix Sjöström och Anton Eriksson delar på huvudrollen som Berger. Båda är riktigt bra skådespelare, uttrycksfulla och närvarande i rollen. Dessutom sjunger båda bra och genomför den berömda bordsdansen med smittande energi och flygande tallrikar.
Jakob Skogh och Axel Andersson gör varsin Woof, den ena utåtagerande, den andra mer eftertänksam. Men båda är underbara när de med gråten i halsen försvarar sitt långa hår mot psykologen, dagdrömmer om en natt med Mick Jagger och sedan brister ut i sången "Hår".
Lantisen Claude är en mer otacksam roll, mest av allt en kontrast till de sköna hippiekillarna. Hannes Anderberg Nielsen och Erik Eriksson gestaltar den storögde iakttagaren som vi säkert är många i publiken som kan identifiera oss med.
De kvinnliga rollerna är betydligt mindre i denna mansdominerade musikal, men kvartetten som delar på rollerna som den motsträvigt medvetna Dionne och naiva Jeanie lyckas ändå ge lite perspektiv till grabbigheten.
Kul är det också att flera av birollerna trots det lilla formatet blir riktiga och humoristiska karaktärer. Jag tänker till exempel på Johannes Bergmans koleriska pappa, Sandra Nielsens inställsamma överklassgrabb, Antons Håkansson sadistiske rektor och Fanny Milosavljevics gränslöst fnittrande släkting-på-kalas.
Och så har vi orkestern, i år mer tajt och samspelt än någonsin tycker jag. Och det trots att låtarna i "Hair" är rytmiskt rätt komplicerade. Det är kul att musikerna dessutom plockas in i föreställningen, reagerar på det som händer på scen och verkligen blir en del av helhetsupplevelsen.
Över hälften av musikerna har för övrigt gått – eller går fortfarande – i Borgis musikklasser. Det får mig att än en gång undra om politikerna inser vilken skada de utsatte Nyköpings musikliv för när de valde att lägga ner musikklasserna. Jag hoppas att de i alla fall går och ser "Hair" och kanske får sig en tankeställare.