Fantastiskt! Konserten i Trosa i lördags var en sensation. Men bara om man var beredd att omslutas av det förföriskt vackra, av senromantikens sugande lockelser, av allt som bara sveper lyssnaren med sig. Starkt lät det också från de tre musikerna, som spelade hänförande för en inte alltför stor publik i ett kyrkorum som blev ibland överfullt av tonkaskader och intensitet. Men det var också skönt att så här i allhelgonatid bli innesluten av något annat än höstdis och förgänglighet.
Tänk också så olika den högromantiska musiken kan låta. Med Smetana är vi ofta i den tonmålad natur, men så bara ibland i pianotrion i g-moll som blev grandios avslutning. Den är fylld av sorg och vrede efter äldsta dotterns död i scharlakansfeber, lite av en pianokonsert med två stråkar som med tremolon och annat försöker låta så starkt som möjligt. Men här glimmade också av solsken, av ljusa minnen. Och allt nådde fram till ett ljust slut i dur som påminner om Moldau.
Stenhammar skrev för pianotrio bara ett Allegro non tanto. Typiskt att det står ”inte så mycket”. Han biktar sig inte utan gör konstfärdigt flätade stämmor av ett knyckigt tonmaterial. Men ändå, så vackert det blev med Trio Poseidon, så fina klangskiftningar mellan dur och moll.
Sist underbarnet Erich Wolfgang Korngold som föddes när Stenhammar var runt 25 och skrev sitt stycke. Det finns en teckning av Erich som småbarn vid pianot med benen dinglande. När han sedan var blott tonåring skrev han en överdådig pianotrio och tillägnade den sin kära pappa, ungefär som Mozart alltså.
Men denna ofta kromatiska musik spränger sina ramar av tonalitet, är nyckfull och knyckig rytmiskt med pauser och upptakter, låter som gamängeri på tivoli och sedan som en berusad vals med ekon av ”Wien, Wien nur du allein”. Typisk att det knappt fanns ett enda tema lätt att sjunga. Och ändå så mycket silver och guld och glitter.
Nämnas bör att det var nära att allt fick inställas, eftersom flygelns framben vek sig med ett brak strax före konserten. ”Di underjordiske”, skulle folk skyllt på i Lönneberga.