Hästsporten ger perspektiv på samtiden och männen

Ungefär hundra sidor in i Gertrud Hellbrands brett anlagda släkthistoria "Veterinären" finns en scen som avslöjar hästsportens lätt subversiva karaktär.

Foto:

Recension2014-05-06 06:56
Det här är en recension. Åsikterna i texten är skribentens egna.

Berättaren Kristins bestämda mamma Lucille tar i sin ungdom med sin blivande man, den mjukare och mer konstnärligt lagda Bengt, till familjens hästgård på Vikbolandet utanför Norrköping. När hon med van hand lägger sadeln på ett rödlätt sto och med foten i stigbygeln svingar sig upp i sadeln, inser Bengt att han hamnat på en främmande kontinent. Den ska också visa sig vara något annat än mjuk och passiv, den roll kvinnor traditionellt tvingats spela.

Hellbrands roman är liksom tidigare böcker präglad av destruktiva förhållanden. Men även om bilderna bryts och kompliceras, skildras den här gången en till stora delar matriarkal värld, dominerad av hästsportens kvinnor. I ett inte helt ofarligt spel styr de djur (och män) som fysiskt är långt starkare än de själva.

Redan av ovanstående anas nog att Hellbrands berättelse bara delvis är en släkthistoria. Kristin har återvänt till gården från Stockholm för att genom ett radioprogram dokumentera sin familj. Programmet ska skildra just Familjen ur skilda och oväntade perspektiv. Det handlar alltså också om en samtidsskildring, där både förändrade könsroller och spelet runt motsatsparen liv–död, natur–kultur och stad–landsort letar sig in i berättarmikrofonen. Kristins uppdrag tvingar henne att steg för steg konfrontera sitt ursprung och sitt förflutna som hon lämnat för storstadslivet.

Hellbrands språk är mycket fysiskt och smakar brosk, ben, blod, jord och gyttja. Hon har en förmåga att snabbt rycka in läsaren i sin värld och utan den hade boken blivit tung, för det är åtskilliga spår och teman som ska fogas in i den stora berättelsen. Hennes sätt att skriva har en lite ryckig nerv, som ofta ger liv, inte minst åt bokens kvinnliga karaktärer och den bestämda Lucille som tycker att det vackraste som finns är ett blankryktat sto.

Svårare har jag för samtidsskildringen som känns något ytlig och där Stockholms innerstadsmän görs till representanter för mjukismän. Överlag har bokens män inte samma djup och trovärdighet som de kvinnliga karaktärerna. Det här får dock betraktas som randanmärkningar i en fascinerande och med skarp blick berättad historia, där hästsporten visar sig bli en värdefull angreppspunkt för att betrakta – och i den mån det är möjligt – förstå världen.

Läs mer om