En rad i Nils Uddenbergs imponerande biografi över Sven Hedin fastnar alldeles speciellt: det finns ingen gata eller torg i Sverige som bär Hedins namn. Han är oönskad i det kollektiva minnet; lite som tvångssteriliseringarna. Hedin representerar allt det vi inte vill att Sverige ska vara. Tyskvänligt och storsvenskt; punschpatriotiskt och imperialistiskt. Det går inte att komma runt att Hedin aldrig övergav sin tro på Adolf Hitler och övertygelsen om att Förintelsen var judarnas eget fel. Hedin blev profet i sitt eget land, men också en ängel som störtades i glömskan.
Läkaren och författaren Nils Uddenberg har fått hantera ett stort material. Det är brev och dagböcker, vetenskapliga rapporter och ett bibliotek på 8 000 böcker. Det är oändliga mängder tidningsartiklar och festskrifter, och så Sven Hedins egna böcker, vissa riktade till en äventyrstörstande allmänhet, andra fyllda med siffertabeller om avstånd, höjd på toppar och djup på sjöar. Och så mitt i allt – Hedin. En man som genom upptäcktsresorna ville bli upptäckt.
Nils Uddenberg beskriver då och då sin ambivalens inför Sven Hedin: en skicklig tecknare och driven författare; en man med stor charm och social kompetens och samtidigt – en man med en politisk kompass som drev honom mot ledarkult och totalitarism, krigsromantik och imperialism. En man som ännu i maj 1945 hyllade Hitler. Uddenberg försöker sig inte på något slags upprättelse, men försöker inte heller "avslöja" Hedin som något värre än han var. Han söker konsekvent förstå vad det är som driver Hedin till Hitlervurmen, samtidigt som Hedin faktiskt fördömer våldet mot judar i Nazityskland. Naivitet? Cynism? Svaret finns i titeln på boken: "Drömmaren". Hedin drömde om den viljestarke ledaren som osjälviskt uppnår ett mål som gagnar alla. Hedins Hitler var en dröm och verklighetens Hitler var irrelevant för honom. Uddenberg konstaterar att Hedin ganska ofta beskriver brutala envåldshärskare och våldsverkare just som "viljestarka och egensinniga". Han ville själv vara en sådan.
En komplicerad Sven Hedin träder fram. En man med en osläcklig törst efter berömmelse, men också en noggrann vetenskapsman och en skicklig kartograf. En man utan nära vänner, aldrig gift, men ändå med en förmåga att skapa band och förtroende i alla läger. Hans politiska åsikter placerade honom långt ut på högerskalan, men det hindrade honom inte att få goda relationer till vänstersocialister. Nils Uddenberg återkommer så ofta till Hedins personliga charm att den snarast verkar ha varit lite av en superhjältekraft.
"Drömmaren" är en lättillgänglig och fascinerande bok, även om Sven Hedin lyckas hålla sig gömd bakom sin offentliga figur. Nils Uddenberg konstaterar själv att det bara är i några brev till systern Alma som människan Hedin träder fram. Jag kan inte låta bli att reflektera över hur Hedins världsbild speglas i de totalitära rörelserna i Europa i dag. Hedin förebådar Le Pen, Trump, Orban och Putin. Det är lätt att uppfatta Hedin som en lite löjlig anakronism, men hans tankar om Sveriges nationella storhet, renhet och ras (eller "kultur") hör till svensk och europeisk politisk mainstream i dag. Uddenberg låter oss förstå lockelsen hos de här tankarna och han låter oss förstå hur en bildad och sympatisk person kunde svälja fascismens myter så fullkomligt.