Amanda Werne rev av en sträng redan i fjärde låten, den ösiga "En dag till". Under aliaset Slowgold har hon släppt sju plattor på tio år. Spelningen i Skottvång i lördags präglades av charm och glädje.
Konsert
Slowgold
Skottvångs gruva, Gnesta
Längd: 1 tim, 15 min
Antal låtar: 14
Amanda Werne står på Skottvångs lilla estrad, hon är barfota med utsvängda brallor och hon spelar alltid på en Gibson Les Paul som ser lagom härjad ut. Första låten "Aska" lirar hon ensam, därefter kliver bandet på. Och sen börjar det på riktigt.
Man tänker att Slowgold borde spela på större scener än så här. De borde få folkhorder på fotbollsplaner att hoppa och skandera, de borde fylla arenor. Kanske kommer de att göra det framöver, för nu, med sin sjunde platta "Kärlek" har de verkligen hittat formen. Ändå dominerar inte låtarna från den skivan kvällens konsert. Jag räknar till enbart fyra låtar av senaste årgång, två av dem fyras av direkt efter inledningen; "Cirkus" med sitt försiktigt pumpande driv och "Vill inte du" med sitt luftiga sound som påminner om Amason.
Det är Amanda Wernes elgitarr som är kärnan i Slowgold. Det är den som, likt Neil Youngs, alltid vandrar iväg i dallrande solon, sätter tonen, får oss att rysa. Hon står där i sin bubbla och bara kör medan bandet stöttar upp, de förhäver sig aldrig, utan hänger bara på när hon drar iväg, en stor rytmiskt pulserande vägg att ha i ryggen. Som i kvällens fjärde låt "En dag till", där psykedeliskt gitarrpump korsas med Viktor Hanssons spejsiga syntljud. Johannes Mattssons bas och Erik Berntssons trummor utgör kölen i rockskeppet där, men Wernes gitarr står alltid i centrum.
Ett ögonblick att föreviga för många i publiken i Skottvång under lördagskvällen; bandet Slowgold imponerade stort och fick upp värmen betänkligt under många täckjackor.
Låtvalet är varierat och Slowgold har en rejäl skatt att ösa ur. Den vackra "På gräset" är en ny låt som redan känns minnesvärd. På 70-talet hade den kunnat vara något av Pugh Rogefeldt, flyhänt hippielyrik man blir glad av. Den övergår sömlöst i "En sådan var" med ekande gitarrer som nästan inger stadionkänsla därute i Åkersskogen. Den avslutas med syntens atonala oväsen vilket anknyter till 70-talets experimentella sound.
Det mörkas över Skottvång, folk plockar fram myggstift och täckjackor men framme på scenen lyser värmen. Amanda Werne charmar upp oss totalt och bjussar på äkta spelglädje. Publiken efterlyser rocklåtar och får det. "Verklighet" osar av blues och bandet jammar loss, kanske är det kvällens bästa låt rent av.
Slowgold är en uppfriskande grupp i ett musikklimat där rocken blir alltmer sällsynt. En chans till får vi därför att se dem i våra trakter, på Nyköpings teater den 23 september. Passa på då.