Johan Airijoki har varit gruvarbetare i Malmberget men ägnar sig numera helt åt musiken. Han gav en bluesig och humoristisk föreställning på fredagens Kalkfestival i Mariefred.
Konsert
Kalkfestivalen
Kalkuddens badplats, Mariefred
Artister: Johan Airijoki, Daniel 4 Ever, Esther.
Jag får för mig att Kalkfestivalen är det enda evenemanget i Sörmland där man denna sommar kan se en artist som Johan Airijoki. Eller Esther Lennstrand. Det är en modig satsning att få ut relativt nybakade indieartister till det lilla badet i Kalkudden, knöka in dem på den trånga scenen och sen locka dit en publik på ett par hundra pers som planterar sig på gräset med sina picknickfiltar och går loss på rosévin, chipspåsar och sallader. Allt medan ungarna hoppar från bryggan rakt ner i Mälarens grumliga vatten och stormmolnen hopar sig utifrån sjön.
Johan Airijoki är den jag sett mest fram emot. Därmed blir han också den största besvikelsen. Han uppträder ensam, utan sitt band Malmfältens Rockklubb och trots att jag vet att Airijoki kan svänga något hemskt, en Dylan från Malmberget, som han kallas, så lyfter aldrig hans bluesiga låtar riktigt.
Airijoki är dock en charmknutte, har en massa manér för sig då han lirar och han har just den där avslappnade stilen som man associerar till gamla ärrade trubadurer. Han kan improvisera, skoja, låta publiken önska låtar, vilka som helst. Men för det mesta blir det för sävligt och inte riktigt den kickstart som denna festival skulle behöva.
Bäst är låten "Tyst gråt", en tung blues med distad gitarr där de flesta ändå lyfter blicken från sin oljiga pastasallad. Låtar som "Janne Cowboy" och "Tomtebloss" andas också av en underskruvad humor som återfinns i Airijokis konserter.
Estradpoeten Daniel Boyacioglu är frontman och sångare i supergruppen Daniel 4 Ever.
Paradoxalt nog blir nästa band, Daniel 4 Ever, också kvällens bästa eftersom jag sett minst fram emot dem. Och då har jag ändå hört frontmannen Daniel Boyacioglu förut, både som skrålande estradpoet och som Lucky i "I väntan på Godot" på Dramaten för en sisådär tjugo år sen. Han är en karismatisk, rutinerad och kraftfull frontfigur som växelvis pratsjunger, reciterar och rappar. När han försöker sjunga på riktigt låter det rent av falskt. Men jäklar vilket mäktigt svällande sound det superproffsiga bandet får fram i en låt som "Dom kort man fått".
Bandet, med Amason-trummisen Nils Törnqvist och Robyn-pianisten Markus Jägerstedt förstärkta av basisten Mats Sandahl hade ständigt ett jazzigt groove som nästan hade klarat sig utan Boyacioglu.
Men bara nästan.
Texterna och Boyacioglus röst är det som åstadkommer ett evigt vemod och en oerhörd intensitet samtidigt som det svänger rejält. Till sist får han igång den täckjacksklädda publiken också. Trots att det störtregnar under nästan hela deras konsert. När bandet kör den svängiga och dansanta "Avskedssång" rör sig hela picknickhorden.
Esther var sist ut på fredagskvällens Kalkfestival med sina syntiga poplåtar och ett luftigt sound där hon spelade vibrafon och kompades av en trummis.
Kvällens avslutning Esther är en helt annan historia. Ung och oerfaren har hon säkerligen inte turnerat innan pandemin och det märks. Att hon sen enbart kompas av en vikarierande trummis och en uppsättning elektroniska förinspelningar gör inte saken bättre. Men några ösiga poplåtar får hon ur sig, bäst är "Sleeping With a Parachute" och den nya "Half a Heart Beating".
Själv spelar Esther någon form av elektronisk vibrafon, virtuost så det förslår, och hennes lite tunga, loja och blygt pubertala framtoning ligger helt i linje med den falsettartade sången. Emellanåt tar hon också ett par danssteg som för att understryka att det faktiskt är en show vi bevittnar och inte bara en repetition inför åskådare. Men jag gissar att hon kan bättre.