Nog var det fullsmockat alltid. I skrivande stund finns det ingen fastställd publiksiffra men när Anna Bergendahl inledde lördagens konsert var det fullt med folk framför scenen, ända upp mot Stadshustrappan.
Konserten inleddes i huvudsak med det senaste årets nya material, singlar som "Vice" och "Home", vilka båda – med facit på hand – känns som personliga kamplåtar, kanske rent av nödvändiga för den starka prestation som Bergendahl gjorde under Melodifestivalen.
På Stora torgets scen ger hon ett säkert och rutinerat intryck, inte ett spår av nervositet ger sig till känna. Hemmapublikens stöd spelade säkert också in.
Den stora styrkan är rösten – egen och djup, samtidigt som det finns tydliga spår av influenser. Det är en uttjatad referens vid det här laget men det finns nog ingen artist i världen som så direkt för tankarna till en modern version av Tracy Chapman, inte så mycket sett till den övergripande musiken men väldigt mycket vokalt. Även om Bergendahl har sitt eget sound är det ibland spöklikt påfallande – på ett bra sätt.
En bit in i konserten varvas det egna materialet med en cover på Fleetwood Macs klassiska 70-talshit "Go Your Own Way", kanske lite väl troget originalet. Det hade varit mer spännande om Bergendahl satt sin egen prägel på låten. Kapaciteten finns ju. Variationen är kanske också det som ibland saknas under spelningen – repertoaren låter stundtals likadan.
Sett till helheten ligger Bergendahls musik nära den amerikanska folkrocken och popcountryn, kanske mer åt det senare än det förra. Det blir särskilt tydligt när hon under konserten framför ”Fun” från sin amerikanska skiva ”Something To Believe In”. Låten för tankarna till början av en blöt och kompromisslös kväll i någon amerikansk ökenhåla. Det låter nästan lika bra som när Mark Lanegan slog sina påsar ihop med The Bootleggers för några år sedan (lyssna på ”Fire And Brimstone” till exempel). Det är det bästa framförandet under hela konserten. "Fun" är också en låt som sticker ut hakan rent textmässigt. Smaka på rader som ”I could drink Ernest Hemingway under the bar, he’s a pretty good writer, I’m a small town star”.
Att Nyköping älskar Anna – och tärtom – råder det inget tvivel om. Särskilt tydligt blir det under konsertens tre sista låtar, "Raise the Vibe", "This Is My Life", och såklart huvudfinalen, "Ashes To Ashes". Sistnämnda framförs som ett extranummer efter att delar av publiken skanderat "Anna, Anna, Anna!". I kombination med spelningens inledade låtar ringar det på nått sätt in Bergendahls resa det senaste året. Snyggt!