Heidi Baier har varit här tidigare. För mig var hon ny. Personlig. En ung tjej, med tufft stuk på hatten, öppen blick, frimodig. Lite som en cowboy. Men också en livserfaren kvinna. Reflekterande. Djup.
Hon började som tonåring med gitarr och sång. Hörde Per Sörman med Dan Andersson och sedan var hon fast.
Typiskt i går i den fullsatta NK-villan var hur hon alldeles märkligt kunde konsten att få texterna att leva. Det var nästan allt ljus på dem och inlevelsen. Gitarrspelet var ok men stal aldrig uppmärksamheten, ett lojalt stöd bara.
Det hände att jag skulle velat ändra. Mildra när rösten bräkte, rätta till när gitarren med capo högt på halsen lät aningen ostämd, ta bort några sus-ackord, stryka en del text-klichéer.
Men nej, alla ädelstenar ska inte slipas. Hennes träd ska växa fritt. Hon vill oss väl, hoppas att hon kan förgylla vår kväll, tackar för att vi kom. Talar på sjungande dalmål, utan stress och med pauser. Hon sjunger också Himlen är oskyldigt blå långsammare mer eftersinnande än andra.
Vi som lyssnar är andlösa. Vi känner igen: att livet har sin gång, att vi alla ska dö en gång, att kärleken i bästa fall håller i sig, i sämsta fall är en kortvarig fasad. Men ge aldrig upp.
Heidi Baier finns på Youtube men jag ångrar att jag gick dit. Hon ska upplevas som i går. Aldrig har jag så förstått Mikael Wiehes budskap med orden När jag tänker tillbaka på min barndom...
Och Dan Anderssons spelman har sällan varit så trotsigt svart. Allan Edwall är egentligen omöjlig för någon annan att sjunga, men hans Grovdoppa i form av den livsgranskande Lilla bäck blev ändå stark. Barbro Hörberg passade henne också bra, både den tokroliga om frun från Bollnäs och förstås Ögon känsliga för grönt.