Äntligen, bort allt vad svarta scenkläder heter och i stället sångare och musiker i vitt och pastell med kraftiga röda och blåa accenter. Våren är ju här. Och bort allt vad oro gör. Eller nästan allt.
Kanske grämde det kören att söndagen i går blev en av vårens finaste. Fast naturen hade behövt regn, och då hade kanske också aulan blivit mer helfull än vad den var denna dag som också inbjöd till soldyrkan.
Lite orolig kunde man också bli som publik när kören visade sig vara bara arton sångare. Damerna klarade sig bäst och sopranerna höll ihop fint även uppe i höjden. Ett par säkra basar och tenorer vardera hade behövts, men var hittar man dem i dag?
Nå, nu fungerade det allra mesta fint eller rätt fint som det var, och kören a cappella måste berömmas för tolkningen av I seraillets have av Stenhammar, där text och kluriga ställen satt på plats, inte så mäktigt i klangen men intimt och intagande.
Någon mer av alla de ljuvliga romantiska a cappella-sångerna hade jag väntat mig, men Ola Gjeilos norrskensinspirerade Northern Light, blev en positiv överraskning från kören, nu för första gången. Märkligt dock att han valt antifonen till jungfru Maria på latin: Tota pulchra es, Maria. Och märkligt hur han lite efter mitten breddade kören till nästan ett cluster – av norrsken gissar jag?
Kärleksförklaring här på jorden fick vi i form av Monica Dominiques Tillägnan, men obs att Lars Forssell skrev orden efteråt, dock så att de passar perfekt. Och här hördes det extra tydligt hur körens klang lyftes och bars av de fyra stråkarna.
Det lyckliga stod också i centrum i musiken från Söndagskvartetten, dels i Mozarts Divertimento F-dur KV138 (obs dock djupsinnet i andandet), dels i de två satserna somrig musik av Elfrida Andrée, där det faktiskt dansas i både tretakt och fyrtakt i finalen.
Början av programmet var klurigare med lite för lite stuns i ordlekandet och näktergalen och att jag gift mig med en annan. Purcell visade med sånger i moll att kärlek och passion också betyder lidande. Kören ur Händels Alcina blev en vacker påminnelse om att skönheten, även i naturen, är förgänglig.
Tre sånger sedan förknippar jag med tröst men också begravning. Arian Dagen är nära, mörkret försvinner fick vi på italienska, och då handlar den mer om gråt och ett grymt öde. Mozarts Laudate Dominum är ljust gudsförtröstande från solist och kör. Solist i dessa två var Helene Lontos, med tonsäkerhet, innerlighet och höjd men inte riktigt teknik för det svåra med t ex de långa fraserna.
Svårt när kören var delad i damer och herrar var det i Faurés vackert tröstande Oändligt han ger (här dock på franska), men det fungerade.
Lägg till trevliga presentationer av Ingrid Falk och helheten med en kör som gav sitt allra bästa.