Roman
László Krasznahorkai
Herscht 07769
Övers. Daniel Gustafsson
Norstedts
Det här är litteratur med tuggmotstånd, där László Krasznahorkai har tagit en gripande story, en uppsättning starka personligheter och en sympatisk huvudperson, och packat ihop allt i ett format som ställer höga krav på läsaren som snabbt får lov att konstatera att hela boken är en enda mening, utan punkter, stycken eller kapitel, och där berättelsen tvingar sig framåt utan de konstgjorda pauser som Krasznahorkai i intervjuer sagt sig hata och därför valt att undvika i berättelsen om Florian Herscht i den fiktiva staden Kana i Thüringen i östra Tyskland, och där huvudpersonen, storväxt men hämmad, lever ett liv av stress och ängslan inför en apokalyps som han väntar sig och som han i brev efter brev försöker varna förbundskansler Angela Merkel för, men breven förblir obesvarade, och Florian hunsas hela tiden av sin tyranniske boss på den klottersaneringsfirma där han arbetar, bossen som på fritiden dels leder en nynazistisk kampgrupp, dels en amatörorkester som envist misslyckas med alla försök att framföra något som helst av Thüringensonen Johann Sebastian Bachs verk, och där alla drömmar grusas när en rad Bachminnesplatser i Thüringen vandaliseras, och medan apokalypsen närmar sig och våldet djupnar återstår bara den ro som Bach kan skänka, och på så sätt låter Krasznahorkai oss få ta del av ett öst-thüringskt, post-DDR-borgerligt mikrokosmos med ett myller av skarpt tecknade gestalter och miljöer, och man får ställa sig frågan om det här verkligen är ett meningsfullt sätt att skriva en bok, och kanske är det just det, eftersom det skapar ett slags närmast meditativ läsart där berättelsen hoppar omkring mellan olika personer, teman och infall utan att någonsin mista den framåtrörelse som man i det här fallet också ska hylla översättaren Daniel Gustafsson för, som lyckats behålla det ungerska originalets ordflöde på ett sätt som känns naturligt, tonsäkert och välflytande, trots att det naturligtvis inte finns något som helst naturligt över att skriva en roman på över 300 sidor på det här viset, men Krasznahorkai gör så här, testar läsarens tålamod och envishet och belönar den envise och tålmodige med en faktiskt väldigt rolig och engagerande bok, full av undertexter och allusioner, och till slut sätter faktiskt författaren punkt, precis där berättelsen faktiskt slutar.