I vanliga fall har Carlsson med sig fyra dansare i "Från Barbados till Gamla Stan", men under föreställningen i Nyköping var de bara tre. "Jag tror att vi har lyckats fixa en riktigt bra show åt er ändå", sade Carlsson, och han hade helt rätt. Att en dansare saknades var inget som märktes.
Det är något speciellt med konserter i stora lokaler som bara kan husera sittande publik. När ståuppkomiker eller föreläsare kommer till sådana platser känns det helt naturligt att publiken sitter ner, men under en livekonsert som Magnus Carlssons "Från Barbados till Gamla Stan" är det svårt att inte önska att lokalen var fri från stolar. Risken med att vara den som ställer sig upp för att dansa är att man döljer sikten för de 50 personer som sitter bakom, och att allting blir lite pinsamt. Såvida det inte leder till att de 50 personerna bakom också ställer sig. Vilket är precis vad som hände på Culturum. Men mer om det strax.
Det var en förväntansfull skara Nyköpingsbor som samlats för att ta del av den drygt två timmar långa konserten, som också var en sorts tillbackablick på Magnus Carlssons 30-åriga karriär, med låtar från både Barbados, Alcazar samt en hel del covers. Samtidigt hängde en sorts osäkerhet i luften under den första halvan av konserten. Vissa gäster – som lattemammorna i paljettklänningar – verkade vara på plats för att dansa och sjunga med. Andra gäster – som de 100-åriga pensionärerna med öronploppar och kryckor – såg ut som att de dykt upp för att lyssna på ett föredrag om Nyköping-i-tiden. Det dröjde ett tag innan de olika målgrupperna befann sig på samma nivå.
"Från Barbados till Gamla Stan" är faktiskt något så ovanligt som en blandning av en konsert, dansföreställning och humorshow. Redan från första stund alternerar Magnus Carlsson proffsigt mellan att sjunga pampiga låtar till att berätta anekdoter ur sitt liv, vilket skapar en obalans mellan de danssugna och de sittsugna. Ena stunden sjunger han en rad svängiga 60-talslåtar, andra stunden berättar han en lång historia om hur hans turnémanager en gång blev hotad med pistol av ungersk maffia. Men han gör det snyggt.
Magnus Carlsson bjöd både på låtar ur sin solokarriär, från Barbados- och Alcazartiden. Dessutom blev det en hel del covers.
Att det instrumentella är förinspelat märks inte. Magnus Carlssons röst och scennärvaro är tillräckligt starka för att fylla hela Culturum, och hans dansare – förlåt, men fan vad bra de är! Både dansarna och koreografin är så grymma att fler än en besökare förmodligen lämnade Culturum med en känsla av att det här med modern dans kanske är något man borde börja konsumera, ändå. Men tillbaka till musiken.
Framåt mitten av konserten har ett tiotal personer ur publiken lösgjort sig från sina stolar för att börja dansa i korridorerna i periferin, och även om detta börjar med att 100-åringarna skruvar på sig obekvämt så ökar faktiskt stämningen i lokalen sakta men säkert. Långsamt börjar fler och fler att ställa sig upp, och när Carlsson under ett schlager-medley börjar sjunga "Världen utanför" från 2002 släpper den sista osäkerheten och stämningen för resten av kvällen är satt – nu börjar det likna en riktig konsert!
Dynamiken i föreställningen var hela tiden stark, inte minst tack vare de otaliga klädbytena som adderade till spänningen.
När kvällen går i mål med "Kom hem" har faktiskt till och med 100-åringarna ställt sig upp för att sjunga med, och undertecknad tror inte sina ögon när surtanten på stolsraden snett framför daskar sin karl i rumpan och viskar något som får honom att börja svänga vilt på höfterna. "Från Barbados till Gamla Stan" fick under drygt två timmar Nyköpingspubliken att glömma allt annat och bara hänga med i Magnus Carlssons värld, och av allt att döma älskade de det.