Namnet kanske är ett internt skämt eller något annat. Det fick vi inte veta och spelar inte så stor roll. Men det står för ett tiomannaband som låter som inget annat och i går kväll bjöd på överraskningar på lång rad. Det lär dröja fyra år minst till nästa skottdag innan något liknande dyker upp.
Men ett slags storband för folkmusik i grunden är det med en blandning av dansk-svenska unga musiker från Musikhögskolan i Göteborg. Egna låtar varvade de med röjiga Quebec-franska stycken, ofta med virvlande snabba sextondelar på fiol och flöjt unisont, ibland också på mandolin och med mikrofonförstärkta lika snabba fotstamp som farthållare. Ett sådant set inledde efter paus, och där hade bandet en stark sida. En annan var när det blev fullt ös före paus med sången Högt över fjället där flyger en ko. Jo, nog sjöng de så! Härligt också med klarinetten som bubblade av toner som i jakt på extasen.
Svensk folkmusik med fiolsnurr i snabb tretakt växlade med visor av olika slag. Men visorna tyckte jag inte fungerade lika väl, i vart fall inte Alf Hambe i Molom. Bättre då Karin Rosvalls hyllning till vattnets livgivande årstidsväxlingar med plingande ljudeffekter.
En fin stund blev också den långsamma valsen i snö med pjäxor på och med vackert drivande toner från kontrabasen och med en oväntad stegring från trumpet, tromboner och saxofoner till en form av högtidlig koral.
Slutet kom sedan med kläm ihop med musikskolans elever som varit med på workshop under dagen. Härligt!