Kammarmusikdagarna i Nyköping
Folkmusiktrion Splet
Mezzosopran: Karolina Blixt
Piano: Martin Hellström
Ensemble Antique
Stjärnholm
Nog tyckte jag att dessa dagar gav mersmak, där särskilt två konserter kommer att stanna i minnet. Men allt verkar ha fungerat väl, och den svenska sommaren visade denna gång sitt soligaste humör.
Bortåt trehundra personer har kommit och lyssnat. För Nyköpings Kammarmusikförening återstår nu att utvärdera årets nyheter samt se om den publiksiffran räcker när alla räkningar ska betalas. Bland annat kostade det säkert en vacker slant att hyra in en flygel till lördagskvällens konsert.
Men alla vi som var där i kyrkan då var säkert glada över den satsningen. För utan en så fin och nystämd flygel skulle inte Martin Hellströms pianospel låtit så fantastiskt fritt och flödande som det gjorde. Han var verkligen en fullgod partner till Karolina Blixt. Och det säger inte litet. För hon var uppenbarligen i toppform och sjöng otroligt inspirerat och väl förberett in i varje detalj. Hon överträffade sig själv från förra gången och överraskade alla med sin entré med Vivaldi efter paus.
De inledde med tre slagnummer av Sibelius. Starkt och skönt högdramatiskt var det om kärlek som förhoppning och besvikelse. Men lite fungerade de väl också som kalibrering av öron och volymkontroll när nu kyrkan hade så lång efterklang.
För direkt i de åtta Haugtussa-sångerna av Grieg var allt mer lagom starkt. Och vilket underbart framförande, med korta kommentarer emellan och så väl förstått och sjunget på nynorska, med skådespeleri i miniformat för denna nationalromantiska berättelse om liv med djur och natur och porlande bäckar runt om en vallflickas kärleksdröm och besvikelse. Se där, igen!
Ovanligt sensuell var Karolina Blixt sedan med de elisbethanska kärlekssångerna, och så raffinerat utagerande i Brittens fyra cabaret-sånger.
Tidigare denna dag hade vi fått höra makedonsk folkmusik med trion Splet. Intressant så klart med alla ojämna, snabba rytmer och med stråkklangerna klangerna från tambura och mandola men i längden enformigt, också med så mycket i samma tonart. Mycket bra flöjtspel gladde, men synd att en så liten snutt fick bryta igenom med klös på piccolo.
Söndagens ensemble lyckades variera sig mycket mer inom ramen för barockmusik för ett till fem instrument. Elias Svanberg var klippsäker på att med läpparna hitta alla snabba toner på sin barocktrumpet. Och lika snabb var Kerstin Frödin på sina blockflöjter och sin barockoboe. När sedan Lina Söderholz kom till med sin barockfiol var det som om raderna av glada sextondelar aldrig tog slut i Godfrey Fingers sonata.
På cembalo och barockcello fanns de precis lika virtuosa Benjamin Åberg och Eva Maria Thür.
Bästa musiken? Jo, Telemanns flöjtkonsert där den långsamma satsen bjöd på rofylld fördjupning.