Robin Stegmar är en stor skådespelare. Det har han visat många år som hertig Erik i spelet om Nyköpings Gästabud. Där är han knivskarp, misstänksam, ser sig om efter fiender. Han fyller lätt Borggården.
Kolla in: K-G Z Fougstedts stora bildspel från premiärkvällen!
Sedan har mycket hänt med helt andra roller för honom, fast engagemang, teater, tv. Nu vill han pröva något annat, friheten att ensam med en orkester möta en publik, sjunga och charma, engagera men också skaka om.
Så tror jag i alla fall, eftersom det handlar om Jacques Brel och ingen annan. Då går det inte att slösjunga. Uttryck och energi är viktigare än skönsång. Pratsång är det ibland, ibland jättelånga texter att minnas. Musiken spänner över vida fält: enkel visa, chanson, vals och marsch, cirkus och cabaré. Ibland med giftig satir mot stelbent borgerlighet och hyckleri.
Så nog måste Robin Stegmar också vara modig. Det räcker med att nämna föregångare som Malmsjö och Strandberg, Körberg och Wolff.
Han satsar på ett fält där de största rört sig.
Men lustigt nog går det i vågor det där med Jacques Brel. Så nu bör det finnas ett sug igen efter hans sånger. Frågan är väl bara hur många i Nyköpings som tänder till i dag på Jacques Brel och konceptet i Pelles Lusthus, där ju mat och underhållning ändå kostar rätt många hundralappar. Några tomma bord var det i går. Så passa på i kväll fredag.
För när Robin Stegmar gör entré mot klockan nio är det som ett yrväder. Han börjar ute bland publiken och öppnar med en av de vassaste och rappaste låtarna av alla. Lite snuskig är den också, Han har ihop det med min fru. Se till bara att ni HÖR slutet så ni hajar poängen med hela texten.
Sedan lugnar han ner sig och vi fattar kvällens upplägg: att det är just Jacques Brel själv som stigit upp ur sin hemska grav efter 38 och hamnat på scenen i Nyköping.
Idén är inte alls dum. Den ger utrymme för improvisation och både utspel och överspel, som vi oftast älskar, ihop med den bråkiga orkestern, som lägger sig i, sjunger med i refränger och gör en massa ljudeffekter. Ett härligt samspelt gäng.
Varning bara för vibbar av överambitiös skolredovisning av årtal och händelser. Visserligen på A+ nivå, om det vore i en skola. Men ändå.
Men det blir ofta både kul och dråpligt när Stegmar låter sin inskränkt borgerliga fader tala skånska. Eller när skivbolagsdirektören bryter på helskruvad franska. Jo, det blev till sist ett skivkontrakt, efter hundratals provsjungningar och nej tack.
Hettar till av existensens livsångest gör det när han tvingas bli militär och bli av med oskulden. Nästa, Nästa! lyder de grymma ropen. AV med kläderna! Eller när djävulen själv kommer på besök.
Fullt ös av livsglädje så det sprutar bjuder han på i Det doftar öl.
Kärleken kommer förstås också: komiskt turnerad när kvinnan jämförs med en hund som drar i bandet så husse rusar efter. Sedan vackert och nästan för snyggt sjunget och gitarrspelat Du får inte gå. Hur då, menar jag? Jo, här ska man gråta. Eller kanske inte, enligt den tolkning som handlar om manlig feghet i en otrohetsrelation.
Kanske kärlek är allt? Se där genombrottet, sången som här ökar och dånar fram av marscherande pukor. Lyssna gärna på hur många olika sätt, enklare, som Jacques själv sjöng denna sång på.
Mer av kvällen ska kanske inte avslöjas. Jo, att Molins fontän påminner en del om Körbergs version men här är ännu mer frustande och ostyrig men också i behov av finputs. Och jag tror inte han härmar.